Yleinen

”Sommar och segel” Tall ships race 2007 — Orevat mot Hangö

23.4.2019
Lovisas stol­thet paket­jak­ten Öster­st­jer­nan lig­ger lite avsides vid Ruu­nun­maaka­jen i Kot­ka. Tre besät­tningsmän söm­mar revor i storseglet. Öster­st­jer­nan ska delta i Tall Ships Race från Kot­ka till Mariehamn. Det är knappt ett dygn till starten. 
Lörda­gen gryr solig och klar. Svag syd­väst-lig bris. Det bety­der motvind. De sto­ra stol­ta segel­far­ty­gen kom­mer att läg­ga ut för maskin.  Öster­sjer­nan är först ut ur ham­nen. Bo Nord­man, vår skep­pare, vill inte vara med i trängseln ut från Kot­ka. Vi kör till Pyt­tis Fagerö, stänger av motorn och bör­jar dri­va i vän­tan på att de paraderande far­ty­gen skall hin­na ifatt oss.
Öster­ster­nan är på en ung­domsseglats. Till min förvån­ing är det bara två flick­or ombord, Emil­ia från Lovisa och Tiia från Hels­ing­fors, som fyller ålder­skraven. Resten av pas­sager­ar­na är klart över- eller under­åri­ga. Emil­ia har tävlingsseglat Zoom-jolle och Tiia är sjös­cout, vi övri­ga har blandade seglingsmerit­er. 
Vi får vän­ta länge på de sto­ra skep­pen. Till en bör­jan gup­par vi näs­tan ensam­ma på den glit­trande fjär­den. Men småningom blir båtar­na fler och fler. Sen kom­mer det en åskskur med råkalla vin­d­kast. Vi får kaffe med smör-gåsar och äpplen. Nu är det trängsel i farleden. Vi går sak­ta västerut för motor.  På båda sidor om oss passer­ar segel­far­tyg och föl­je­bå­tar. Två con­tain­er­far­tyg tar sig för­sik­tigt genom båtvim­let. Bor­ta vid Viikari hissar mexikan­s­ka barken Cuauhté­moc alla segel och styr ut till havs.
I höjd med Sör­lan­det hin­ner fyr­mas­tade barken Sedov från Mur­man­sk ifatt oss. Den 117,5 meter lån­ga jät­ten med 60 meter höga mas­ter skym­mer för en stund solen, trots att den inte har seglen uppe. Efter sig läm­nar den en stark doft av brän­nol­jeav­gas­er. 
Då vi lagt oss i Sedovs köl­vat­ten kom­mer gräns­be­vaknin­gens sto­ra helikopter fly­gande rakt akter­ifrån. Den kom­mer allt när­mare. Smat­tret från rotorn hörs starkare och starkare. Strax innan den är framme vid oss girar den upp till vän­ster och fly­ger bort. Helikopters­mat­tret byts ut mot sur­ret från ett litet fly­g­plan. Det låtersom en frusen hum­la. Föl-jande dag finns vi på ett fly­g­fo­to på förstasi­dan i Helsin­gin Sanomat. Ser man noga efter så kan man till höger på Öster­st­jer­nans akter­däck urskil­ja en man i röd t-skjor­ta. På skjor­tan står det ”Isä tietää kaiken”. Tex­ten går inte att läsa men jag vet att det står så.
Vin­d­stil­la natt
Vid Orren­grund sprid­er sig eskadern. De sto­ra råseglar­na läg­ger kursen ut till havs, de fles­ta far­ty­gen tar det yttre faret medan Öster­st­jer­nan och några skep­pare på de min­dre far­ty­gen väl­jer det trån­ga inre faret.
- Får vi alla styra lite var­je dag? Det är ju trevligt, säger Judith som hun­nit bli gråhårig och få några barn­barn. Alla som velat har fått styra, även 5-åri­ga Valt­teri, men genom Tir­mo sund styr kapte­nen själv. Vi run­dar Emsalö och sök­er oss för­sik­tigt in genom den smala öpp­nin­gen till Niku­viken pre­cis intill det petrokemiska indus­trikon­glom­er­atet i Sköld­vik. Som­marstu­gor­nas bas­tubadare gapar förvå­nade i den stil­la lördagskvällen då Öster­st­jer­nan glid­er in i viken och ankrar för nat­ten. Utan brum­met frånpylon­er, kolon­ner och krackare skulle idyllen var ful­lkom­lig.
Vin­d­stil­la natt. En slad­drig bad­stege gör det svårt att ta sig upp på däck efter mor­gon-doppet. Tiias fick­lam­pa hade slock­nat innan hon hun­nit läsa slut sin nya Har­ry Pot­ter bok.
- Att det grämde mig, säger hon sam­tidigt som hon kon­stat­er­ar att hennes sham­poo inte löd­drar orden­ligt i havs­vat­ten.
Klock­an 8.00 lyfter vi ankar och läm­nar Niku­viken. Havet lig­ger olje­blankt. Två tim­mar senare passer­ar vi Nord­sjö  på väg mot Hel-singfors. Inte en enda nöjesseglare ute och seglar trots klart väder, söndag och laber syd­västlig vind. Vi sik­tar endast delt­a­gare i Tall Ships Race, som alla går för maskin i motvind.
Till Hels­ing­fors anlän­der vi sam­tidigt med lyxkrys­saren Sil­ver Shad­ow från Nas­sau. Från sina balkonger högt över oss kikar kryssnings­gäster­na nyfiket på den märk­li­ga segel­jak­ten. På Skatud­dska­jen vän­tar utfly­k­ts­bus­sar­na på dem. Vi ska töm­ma sep­ti­tanken vid Ved­ka­jen.
- En timme tid för shop­pin­grun­da, säger vår kapten.
Från Hels­ing­fors fort­sät­ter fär­den genom Esbo skärgård, runt Porkala udd och över Porkala fjär­den mot Ingå. Solen skin­er men motvin­den känns kall.  Vi slår ihjäl tiden bäst vi kan. Läs­er, sover, lös­er kor­sord eller sudo-ku. Thure lär ut kon­sten att slå knopar. Tiia skalar nypotatis med potatis­hand­skar. Valt­teri stick­er upp huvudet ur ruf­fluck­an. Han be-grun­dar hennes syssla en stund kort och försvin­ner ner i ruf­fen.
– Är det där kiva? frå­gar han.
-Störtroligt, svarar Tiia. Valt­teri nickar kort och försvin­ner ner i ruf­fen.
Klock­an 8 på kvällen angör Öster­st­jer­nan Varu­bo­dens bryg­ga i Barö­sund. På butiks-väggen står det Sale med sto­ra bok­stäver. Frimärke­na har tag­it slut i affären. Öster­st­jer­nan väck­er båt­folkets intresse och Esko Päivi­nen får berät­ta far­tygets his­to­ria och visa seglar­na runt på båten. En ung kvin­na med omiss-kän­lig savolax­di­alekt säger att det är härligt att se en båt som ser gam­mal ut men som inte är genom­rut­ten. Hon vet vad hon talar om. I flera år har hon och hennes man rus­tat upp en gaffel­rig­gare byg­gd år 1920 på Åland. Klock­an 23 förtö­jer galeasen Inga-Lill från Hels­ing­fors lång­sides med oss. Så småningom läg­ger sig lugnet över viken. Myg­gor­na ger sig dock inte. I den låga kojen har jag svårt att ens slå ihjäl sat­ty­gen.
Äntli­gen ska vi få segla
Måndag mor­gon. Klart väder. Frisk sydostlig vind. Äntli­gen ska vi få segla. Så fort vi passer­at Barö­sunds landsvägs­fär­ja styr skep­paren Bo Nord­man upp i vind. Vi sät­ter alla segel: kly­vare fock och storsegel. Besät­tnin­gen diskuter­ar det klo­ka i att hissa storseglet ore­vat. Men seglet går inte att reva. Det är något som är fel eller sak­nas.
Med seglen uppe styr vi ut i farleden och stänger av motorn. Efter en liten tvekan får Öster­st­jer­nan vind i seglen. Hon bör­jar luta och skjuter fart. Det är det här vi har vän­tat på. Sol, segel och tyst färd genom en vack­er skärgård. De enda lju­den som hörs är lite skram­mel från roder­mask­iner­i­et och ett sak­ta frasande från fören som plö­jer genom det glit­trande vat­tnet. Bor­ta är den kalla motvin­den och det monot­o­na motor­brum­met. Det är enbart gla­da min­er på däck.
Ju län­gre ut vi kom­mer genom Barö­sund desto bät­tre fart gör Öster­st­jer­nan. Däck­et lutar redan så att man måste hål­la i sig för att inte kana iväg. Hur fort ska det gå då vi når öppet vat­ten?
Vi behöver inte vän­ta länge för att få veta det. Då vi kom­mer ut ur Barö­sund och styr västerut lig­ger den akterli­ga vin­den på från Fin­s­ka viken. Öster­st­jer­nan gör drygt åtta knop. Kapte­nen job­bar hela tiden med rat­ten för att hål­la henne på kurs. Vin­d­pus­tar­na känns i skrovet. Plöt­sligt har Öster­st­jer­nan bliv­it som ett levande väsen. Esko Päivi­nen och Bo Nord­man ser bekym­rade ut.
Orsak­en till deras bekym­mer är det att vi har för myck­et segel uppe för den här vin­den. Dessu­tom finns det risk för ofriv­il­lig gipp, dvs. att storseglet plöt­sligt blås­er över från den ena sidan till den andra. Det kunde slu­ta illa.
Storseglet skall halas ner men först måste vi upp i vind. Kapte­nen beslu­tar star­ta mo-orn och gip­pa för att kun­na styra upp i någor­lun­da fritt vat­ten. Här är gan­s­ka tätt med gryn­nor trots att vi läm­nat den inre skärgår­den bakom oss. Vi är fem man som ska skö­ta bom­men vid gip­pen. Menin­gen är att vi skall hala in den så myck­et som möjligt innan vi gip­par.  Esko Päivi­nen led­er oper­a­tio­nen. Vi har fått bom­men gan­s­ka långt in då någon ropar: Nu kom­mer den!
Bom­men åker i ett schviss över huvudet och seglet fylls med en smäll och skotli­nan far i rasande fart genom block­en. Det brän­ner i hand­fla­tor­na. Hand­skar­na skrut­tas ihop och åker av. Någon törnar mot mig. Jag släp­per skotet och ram­lar pladask på däck­et. Då viller­val­lan är över sit­ter Päivi­nen grensle över skot­fästet. Han har tap­pat sin keps men skotet har han i ett stadigt grepp.
Nu gäller det att få ner seglet som smäller våld­samt i vin­den. Ner­hal­nin­gen föror­sakar ny viller­val­la. Seglet bor­de läg­ga sig i vack­ra veck på bom­men mel­lan en repanord­ning som kallas Lazy-Jack men plöt­sligt har kapte­nen och jag mängder med hal och hård segel­duk över oss. Vi är inne i ett flaxande gräddfär­gat tält och ser inte ut. Ena sidan av Lazy-Jack­en har loss­nat. Jag får hjälp med att sam­la ihop seglet och kapte­nen ser åter vart han skall styra. Han ger order om att hala alla segel.
Mot Hangö
Medan vi är i färd med att sur­ra seglen passer­ar Inga-Lill i god fart med revade segel mot Hangö. Det ser skönt ut.
Då seglen är sur­rade och Öster­stjär­nan åter satt kurs västerut, nu för maskin, blir vi bjud­na på öl och lemon­ad. Lät­tade går vi igenom vad som just hänt. Ture har fått ett fin­ger ur led. Jag har lite skinn avskavt på båda hän­der­na. Esko Päivi­nens keps har hit­tats.
En snabb­seg­lande paket­jakt som går för maskin i frisk akterlig vind är ingen fröjd. Efter en dryg halv­timmes gång beor­drar kapte­nen att hissa förseglen. Han vrid­er om ström­ny­ck­eln och motorn tyst­nar. Öster­st­jer­nan går unge­fär lika fort för bara kly­vare och fock som för maskin. Och vin­den friskar i. Vid horison­ten i syd och syd­väst tornar mör­ka moln upp.
Till rors
Jag står till rors. Jag har aldrig tidi­gare fått styra en så stor segel­båt. Trots att det är endast förseglen som är uppe är det skönt att kän­na hur vin­den drar och hur far­tyget lyder rodret. Jag har stått som rorgän­gare i mer än en timme och är något förvå­nad över att inga andra anmält sig friv­il­li­ga. Nu har solen gått i moln. Små reg­n­sku­rar väter ner oss. Vin­den ökar i styr­ka. Öster­st­jer­nan niger i pus­tar­na. Vågor­na bör­jar bry­tas. Det går vita gäss på det grå havet. Himlen mörk­nar. Reg­n­sk­yarna blir allt tätare. 
Valt­teris pap­pa i reg­n­ställ går lovar kring styr­pulpe­ten. Vill du styra, frå­gar jag. Det vill han och vi byter rors­man. Valt­teri i ruf­fluck­an verkar stolt över sin far vid rodret. Vi är inne på den smala farleden mel­lan Kover­har och Hangö. Det är fullt med gryn­nor häl­lar och kob­bar. Skum­met yr över berg och ste­nar. Vågor­na går höga och härs och tvärs mel­lan grun­den. Öster­st­jer­nan rullar kraftigt. I kaju­tan åker bord och bänkar fram och till­ba­ka.
Valt­teri dyk­er upp i ruf­fluck­an. Vin­den sliter och ruf­sar hans hår. Han är gråt­färdig och vinkar sin pap­pa till sig. Pap­pa ger till slut efter och försvin­ner ner under däck. Jag tar rodret. Snart är pap­pa till­ba­ka. Vad är det med Valt­teri, frå­gar jag. Ingent­ing, han är b-ra rädd att båten ska väl­ta, svarar pap­pan och tar hand om rodret.
Jag sät­ter mig vid lärelin­gen med ett stadigt tag om bom­mens skotske­na. Reg­net öser in-te ner, det fly­ger för­bi. Sik­ten blir allt säm­re men här står prickar­na så tätt att det än-nu går att segla från en prick till en annan ochdessu­tom ger gps-plot­tern på datorn exakt besked om var vi befinner oss och vilken kurs vi håller.
Då vi när­mar oss Hangö sik­tar vi två tävlingsjol­lar som pilar över vågor­na som färggranna fly­g­fiskar. Plöt­sligt kapse­jsar den ena av dem. Efter någon min­ut är den på rätt köl igen. En liten stund flad­drar seglet i vin­den och så är gast och skep­pare på sina platser och iväg far jollen som skjuten ur en kanon.
Öster­st­jer­nan bor­de läg­ga till Östra ham­nen men i den här blåsten före­drar skep­paren att segla till frak­tham­nen för att ta ner seglen i lä av våg­bry­tar­na. Det är inte enbart våg­bry­tar­na som ger oss lä utan ock­så ro-ro far­tyg höga som vån­ing­shus. Då vi fått ner seglen passer­ar hamnkapte­nen tätt intill och ber oss förtö­ja lång­sides med tys­ka Wyvern von Bre­men, även den en rep­li­ka på ett gam­malt far­tyg, i trål­ham­nen.
På något sätt känns det som om vi skulle ha hit­tat hem igen då vi lig­ger stil­la omgiv­na av övri­ga delt­a­gare i Tall Ships Race.
Vi får snål­sop­pa och diplom. Sen är det bara att kli­va över fyra far­tygs­däck till kajen, ta taxi till tåget och åka hem.
Text och Foto: Tom Back­mans­son
0
Pikkukaupunki