Lovisas stolthet paketjakten Österstjernan ligger lite avsides vid Ruununmaakajen i Kotka. Tre besättningsmän sömmar revor i storseglet. Österstjernan ska delta i Tall Ships Race från Kotka till Mariehamn. Det är knappt ett dygn till starten.
Lördagen gryr solig och klar. Svag sydväst-lig bris. Det betyder motvind. De stora stolta segelfartygen kommer att lägga ut för maskin. Östersjernan är först ut ur hamnen. Bo Nordman, vår skeppare, vill inte vara med i trängseln ut från Kotka. Vi kör till Pyttis Fagerö, stänger av motorn och börjar driva i väntan på att de paraderande fartygen skall hinna ifatt oss.
Östersternan är på en ungdomsseglats. Till min förvåning är det bara två flickor ombord, Emilia från Lovisa och Tiia från Helsingfors, som fyller ålderskraven. Resten av passagerarna är klart över- eller underåriga. Emilia har tävlingsseglat Zoom-jolle och Tiia är sjöscout, vi övriga har blandade seglingsmeriter.
Vi får vänta länge på de stora skeppen. Till en början guppar vi nästan ensamma på den glittrande fjärden. Men småningom blir båtarna fler och fler. Sen kommer det en åskskur med råkalla vindkast. Vi får kaffe med smör-gåsar och äpplen. Nu är det trängsel i farleden. Vi går sakta västerut för motor. På båda sidor om oss passerar segelfartyg och följebåtar. Två containerfartyg tar sig försiktigt genom båtvimlet. Borta vid Viikari hissar mexikanska barken Cuauhtémoc alla segel och styr ut till havs.
I höjd med Sörlandet hinner fyrmastade barken Sedov från Murmansk ifatt oss. Den 117,5 meter långa jätten med 60 meter höga master skymmer för en stund solen, trots att den inte har seglen uppe. Efter sig lämnar den en stark doft av brännoljeavgaser.
Då vi lagt oss i Sedovs kölvatten kommer gränsbevakningens stora helikopter flygande rakt akterifrån. Den kommer allt närmare. Smattret från rotorn hörs starkare och starkare. Strax innan den är framme vid oss girar den upp till vänster och flyger bort. Helikoptersmattret byts ut mot surret från ett litet flygplan. Det låtersom en frusen humla. Föl-jande dag finns vi på ett flygfoto på förstasidan i Helsingin Sanomat. Ser man noga efter så kan man till höger på Österstjernans akterdäck urskilja en man i röd t-skjorta. På skjortan står det ”Isä tietää kaiken”. Texten går inte att läsa men jag vet att det står så.
Vindstilla natt
Vid Orrengrund sprider sig eskadern. De stora råseglarna lägger kursen ut till havs, de flesta fartygen tar det yttre faret medan Österstjernan och några skeppare på de mindre fartygen väljer det trånga inre faret.
- Får vi alla styra lite varje dag? Det är ju trevligt, säger Judith som hunnit bli gråhårig och få några barnbarn. Alla som velat har fått styra, även 5-åriga Valtteri, men genom Tirmo sund styr kaptenen själv. Vi rundar Emsalö och söker oss försiktigt in genom den smala öppningen till Nikuviken precis intill det petrokemiska industrikonglomeratet i Sköldvik. Sommarstugornas bastubadare gapar förvånade i den stilla lördagskvällen då Österstjernan glider in i viken och ankrar för natten. Utan brummet frånpyloner, kolonner och krackare skulle idyllen var fullkomlig.
Vindstilla natt. En sladdrig badstege gör det svårt att ta sig upp på däck efter morgon-doppet. Tiias ficklampa hade slocknat innan hon hunnit läsa slut sin nya Harry Potter bok.
- Att det grämde mig, säger hon samtidigt som hon konstaterar att hennes shampoo inte löddrar ordenligt i havsvatten.
Klockan 8.00 lyfter vi ankar och lämnar Nikuviken. Havet ligger oljeblankt. Två timmar senare passerar vi Nordsjö på väg mot Hel-singfors. Inte en enda nöjesseglare ute och seglar trots klart väder, söndag och laber sydvästlig vind. Vi siktar endast deltagare i Tall Ships Race, som alla går för maskin i motvind.
Till Helsingfors anländer vi samtidigt med lyxkryssaren Silver Shadow från Nassau. Från sina balkonger högt över oss kikar kryssningsgästerna nyfiket på den märkliga segeljakten. På Skatuddskajen väntar utflyktsbussarna på dem. Vi ska tömma septitanken vid Vedkajen.
- En timme tid för shoppingrunda, säger vår kapten.
Från Helsingfors fortsätter färden genom Esbo skärgård, runt Porkala udd och över Porkala fjärden mot Ingå. Solen skiner men motvinden känns kall. Vi slår ihjäl tiden bäst vi kan. Läser, sover, löser korsord eller sudo-ku. Thure lär ut konsten att slå knopar. Tiia skalar nypotatis med potatishandskar. Valtteri sticker upp huvudet ur ruffluckan. Han be-grundar hennes syssla en stund kort och försvinner ner i ruffen.
– Är det där kiva? frågar han.
-Störtroligt, svarar Tiia. Valtteri nickar kort och försvinner ner i ruffen.
Klockan 8 på kvällen angör Österstjernan Varubodens brygga i Barösund. På butiks-väggen står det Sale med stora bokstäver. Frimärkena har tagit slut i affären. Österstjernan väcker båtfolkets intresse och Esko Päivinen får berätta fartygets historia och visa seglarna runt på båten. En ung kvinna med omiss-känlig savolaxdialekt säger att det är härligt att se en båt som ser gammal ut men som inte är genomrutten. Hon vet vad hon talar om. I flera år har hon och hennes man rustat upp en gaffelriggare byggd år 1920 på Åland. Klockan 23 förtöjer galeasen Inga-Lill från Helsingfors långsides med oss. Så småningom lägger sig lugnet över viken. Myggorna ger sig dock inte. I den låga kojen har jag svårt att ens slå ihjäl sattygen.
Äntligen ska vi få segla
Måndag morgon. Klart väder. Frisk sydostlig vind. Äntligen ska vi få segla. Så fort vi passerat Barösunds landsvägsfärja styr skepparen Bo Nordman upp i vind. Vi sätter alla segel: klyvare fock och storsegel. Besättningen diskuterar det kloka i att hissa storseglet orevat. Men seglet går inte att reva. Det är något som är fel eller saknas.
Med seglen uppe styr vi ut i farleden och stänger av motorn. Efter en liten tvekan får Österstjernan vind i seglen. Hon börjar luta och skjuter fart. Det är det här vi har väntat på. Sol, segel och tyst färd genom en vacker skärgård. De enda ljuden som hörs är lite skrammel från rodermaskineriet och ett sakta frasande från fören som plöjer genom det glittrande vattnet. Borta är den kalla motvinden och det monotona motorbrummet. Det är enbart glada miner på däck.
Ju längre ut vi kommer genom Barösund desto bättre fart gör Österstjernan. Däcket lutar redan så att man måste hålla i sig för att inte kana iväg. Hur fort ska det gå då vi når öppet vatten?
Vi behöver inte vänta länge för att få veta det. Då vi kommer ut ur Barösund och styr västerut ligger den akterliga vinden på från Finska viken. Österstjernan gör drygt åtta knop. Kaptenen jobbar hela tiden med ratten för att hålla henne på kurs. Vindpustarna känns i skrovet. Plötsligt har Österstjernan blivit som ett levande väsen. Esko Päivinen och Bo Nordman ser bekymrade ut.
Orsaken till deras bekymmer är det att vi har för mycket segel uppe för den här vinden. Dessutom finns det risk för ofrivillig gipp, dvs. att storseglet plötsligt blåser över från den ena sidan till den andra. Det kunde sluta illa.
Storseglet skall halas ner men först måste vi upp i vind. Kaptenen beslutar starta mo-orn och gippa för att kunna styra upp i någorlunda fritt vatten. Här är ganska tätt med grynnor trots att vi lämnat den inre skärgården bakom oss. Vi är fem man som ska sköta bommen vid gippen. Meningen är att vi skall hala in den så mycket som möjligt innan vi gippar. Esko Päivinen leder operationen. Vi har fått bommen ganska långt in då någon ropar: Nu kommer den!
Bommen åker i ett schviss över huvudet och seglet fylls med en smäll och skotlinan far i rasande fart genom blocken. Det bränner i handflatorna. Handskarna skruttas ihop och åker av. Någon törnar mot mig. Jag släpper skotet och ramlar pladask på däcket. Då villervallan är över sitter Päivinen grensle över skotfästet. Han har tappat sin keps men skotet har han i ett stadigt grepp.
Nu gäller det att få ner seglet som smäller våldsamt i vinden. Nerhalningen förorsakar ny villervalla. Seglet borde lägga sig i vackra veck på bommen mellan en repanordning som kallas Lazy-Jack men plötsligt har kaptenen och jag mängder med hal och hård segelduk över oss. Vi är inne i ett flaxande gräddfärgat tält och ser inte ut. Ena sidan av Lazy-Jacken har lossnat. Jag får hjälp med att samla ihop seglet och kaptenen ser åter vart han skall styra. Han ger order om att hala alla segel.
Mot Hangö
Medan vi är i färd med att surra seglen passerar Inga-Lill i god fart med revade segel mot Hangö. Det ser skönt ut.
Då seglen är surrade och Österstjärnan åter satt kurs västerut, nu för maskin, blir vi bjudna på öl och lemonad. Lättade går vi igenom vad som just hänt. Ture har fått ett finger ur led. Jag har lite skinn avskavt på båda händerna. Esko Päivinens keps har hittats.
En snabbseglande paketjakt som går för maskin i frisk akterlig vind är ingen fröjd. Efter en dryg halvtimmes gång beordrar kaptenen att hissa förseglen. Han vrider om strömnyckeln och motorn tystnar. Österstjernan går ungefär lika fort för bara klyvare och fock som för maskin. Och vinden friskar i. Vid horisonten i syd och sydväst tornar mörka moln upp.
Till rors
Jag står till rors. Jag har aldrig tidigare fått styra en så stor segelbåt. Trots att det är endast förseglen som är uppe är det skönt att känna hur vinden drar och hur fartyget lyder rodret. Jag har stått som rorgängare i mer än en timme och är något förvånad över att inga andra anmält sig frivilliga. Nu har solen gått i moln. Små regnskurar väter ner oss. Vinden ökar i styrka. Österstjernan niger i pustarna. Vågorna börjar brytas. Det går vita gäss på det grå havet. Himlen mörknar. Regnskyarna blir allt tätare.
Valtteris pappa i regnställ går lovar kring styrpulpeten. Vill du styra, frågar jag. Det vill han och vi byter rorsman. Valtteri i ruffluckan verkar stolt över sin far vid rodret. Vi är inne på den smala farleden mellan Koverhar och Hangö. Det är fullt med grynnor hällar och kobbar. Skummet yr över berg och stenar. Vågorna går höga och härs och tvärs mellan grunden. Österstjernan rullar kraftigt. I kajutan åker bord och bänkar fram och tillbaka.
Valtteri dyker upp i ruffluckan. Vinden sliter och rufsar hans hår. Han är gråtfärdig och vinkar sin pappa till sig. Pappa ger till slut efter och försvinner ner under däck. Jag tar rodret. Snart är pappa tillbaka. Vad är det med Valtteri, frågar jag. Ingenting, han är b-ra rädd att båten ska välta, svarar pappan och tar hand om rodret.
Jag sätter mig vid lärelingen med ett stadigt tag om bommens skotskena. Regnet öser in-te ner, det flyger förbi. Sikten blir allt sämre men här står prickarna så tätt att det än-nu går att segla från en prick till en annan ochdessutom ger gps-plottern på datorn exakt besked om var vi befinner oss och vilken kurs vi håller.
Då vi närmar oss Hangö siktar vi två tävlingsjollar som pilar över vågorna som färggranna flygfiskar. Plötsligt kapsejsar den ena av dem. Efter någon minut är den på rätt köl igen. En liten stund fladdrar seglet i vinden och så är gast och skeppare på sina platser och iväg far jollen som skjuten ur en kanon.
Österstjernan borde lägga till Östra hamnen men i den här blåsten föredrar skepparen att segla till frakthamnen för att ta ner seglen i lä av vågbrytarna. Det är inte enbart vågbrytarna som ger oss lä utan också ro-ro fartyg höga som våningshus. Då vi fått ner seglen passerar hamnkaptenen tätt intill och ber oss förtöja långsides med tyska Wyvern von Bremen, även den en replika på ett gammalt fartyg, i trålhamnen.
På något sätt känns det som om vi skulle ha hittat hem igen då vi ligger stilla omgivna av övriga deltagare i Tall Ships Race.
Vi får snålsoppa och diplom. Sen är det bara att kliva över fyra fartygsdäck till kajen, ta taxi till tåget och åka hem.
Text och Foto: Tom Backmansson
Samankaltaiset artikkelit
-
19.1.2024
-
SURFA PUDER!">
15.1.2024
-
15.1.2024
