Ihmiset, Lifestyle, Luonto

Skärgårdsliv på Bisaudden

15.5.2018
Saaristolaiselämää - isäntä ja trumpetti. Skärgårdsliv i Lovisa.

 

Glit­trande vågor, fiske, trevli­ga grannar och en bra atmos­fär. Ton­er av en trum­pet i som­markvällen. Ett besök på Peter Aho­nens släk­t­gård tar oss till skärgård­slivet i Lovisa.

 

Mot slutet av Skärgårdsvä­gen i Lovisa svänger vi in på Bisaud­dsvä­gen och kör ut till udden. Bisaud­den är kan­tad av susande säv och sand­stran­den lockar till ett dopp. Den smala ändan av udden är kan­tad av ste­nar och tuvor av lil­jekon­va­lj trängs upp bland dem. De var ”bara plöt­sligt där” när Peter Aho­nen, som bor på Bisaud­den, röjde upp stäl­let.

Det är svårt att sli­ta blick­en från det skim­rande havet. Tänk att sit­ta på bryg­gan i kvällssolen, bland lil­jekon­va­l­jer­na, på den soli­ga ter­rassen eller i bas­tus­tran­den under ett träd och bara insu­pa utsik­ten.

Går­dens byg­gnad­er är utsprid­da så att alla kom­mer till sin rät­ta. En gam­mal ladugård som delvis byg­gts om till ett garage hör ock­så till går­den. Gäst­stu­gan, en gam­mal spritaffär, står högst uppe på back­en. I stu­gans fön­ster spe­glas det skim­rande havet. På går­den finns ock­så en ute­bas­tu med kam­mare och ett båthus som inretts i rustik skärgårdsstil med till­hörande, gammaldags musik.

 

Allt är gjort med kär­lek

Peter tar oss först ner till strandter­rassen där han dukat bor­det med delika­ta laxs­mörgåsar. Det bör näm­nas att det här inte är något snabbt hopraf­sat mel­lan­mål. Peter har en lång kar­riär inom restau­rang­bran­schen bakom sig, så det han tillred­er i köket håller defin­i­tivt stan­dar­d­en. Vän­ner­na Anssi och Leena Laine är med och njuter av efter­mid­da­gen.

– Peters mat är fan­tastisk för den är alltid gjord med kär­lek. Allt här är gjort med kär­lek, säger Leena och ser sig omkring.

Peter har bott på den gam­la släk­t­går­den i 20 år, var­av de senaste åren ensam. Fast inte rik­tigt ensam ändå, för kat­ten Täbi håller hon­om säll­skap. Täbi synar nog­grant gäster­na på värdigt avstånd och vi beun­drar dess yvi­ga svans. Vilken under­bar norsk skogskatt!  Och vilken tur den haft.

– Någon hade kas­tat den ut ur bilen och vi hit­tade den. Den trivs bra i mitt säll­skap, men annars är den lite skygg när det kom­mer gäster. 

 

Under­bara ton­er av ”Stadens ljus”   

Någon av Peters grannar skick­ade ett roligt med­de­lande till oss på tid­nin­gen Smås­tad­sliv. Grannen berät­tade att de ofta får nju­ta av vack­er trum­pet­musik under som­markväl­lar­na.

– Nå jo, det blir väl mera mot kväll­skvis­ten, kon­stat­er­ar han och häm­tar sitt kära instru­ment.

Ton­er­na av ”Stadens ljus” fyller den var­ma som­mar­luften. Som ung man spelade Peter i ett band och med gagen finan­sier­ade han sina studi­er vid kock- och stuert­skolan på Åland. 

– Peter har alltid myck­et gäster här, så han sit­ter nog inte ensam med sin katt. Han är väldigt social och gäst­fri, berät­tar Anssi och Leena.

 

 

 
 

Lon och havsör­nen på besök

Vil­da djur ses ock­så besö­ka går­den regel­bun­det. Till stamgäster­na hör naturligtvis älgen och råd­juren.

Lospår kan ock­så hit­tas lite här som där. En gång hop­pade en lo upp på vägen nära Keita­la och stan­nade upp för att tit­ta på Peter en stund innan den sprang iväg. En annan gång smög det ståtli­ga kattd­juret ända fram till går­den. Då kände Täbi på sig att faran låg på lur och vätte ner mat­tan.

– Den vis­ste att lon var ute på går­den, säger Peter.

För några år sedan fick går­den besök av en havsörn som sat­te sig på gård­slam­pan. Peter när­made sig örnen för­sik­tigt medan han talade till den låg­mält. Till slut stod han bara på några meters avstånd från örnen.

Antagli­gen var den inte helt ful­lvux­en ännu, menar Peter, eller ock­så fanns redet i närheten av bebyggelse så att den var van vid män­nisko­röster. Den satt så lugnt och följde med Peter där han sak­ta kom gående och pratade.

Det ovan­li­ga besöket gav Peter ock­så en annan tanke. Peters fru Elis­a­beth hade gått bort plöt­sligt.

– Kanske var det Bet­ty som kom för att kol­la om går­den var väl­skött.

 

Smuglarmin­nen

Och det är den verk­li­gen. Den steni­ga marken har täck­ts med sand och myl­la. Gräs­mat­tan är vack­er och kortk­lippt. Blom­mor väx­er över­allt och var­je blom­sterra­batt och buske är välansad. Den 150 år gam­la släk­t­går­den vilar i tryg­ga hän­der.

– Det är säl­lan man ser en så här väl­skött gård. Här kan man rik­tigt kän­na av spåren efter de oli­ka gen­er­a­tioner­na, pre­cis som i skärgårds­byn över­lag, menar Leena.

I båthuset över­sköljs vi av skärgård­san­da. Små storm­lyk­tor står radade längs hyl­lor­na och en del hänger i taket. Nät av oli­ka slag finns det gott om, en del funger­ar som deko­ra­tion. Glasku­lor som använts som tyn­gder lig­ger i sina nät­påsar.

Det är ändå en äkta spritkanis­ter som fån­gar vår upp­märk­samhet i båthuset. Det är knap­past någon nyhet för läsar­na att Lovisas skärgård var en av de mest akti­va spritsmug­glingsplat­ser­na. Spriten kördes över från Est­land till Lovisa med båt och härifrån förde man sedan dun­derdryck­en vidare till oli­ka håll i lan­det.

Peter berät­tar inlevelse­fullt om hur smug­glar­na lurade tullmän­nen. Det behövdes så klart en snab­bare båt, men ock­så listighet. När tullen körde efter en brun båt kunde den plöt­sligt bara försvin­na.

– Smug­glar­na målade hastigt båten vit bakom någon ö och så var den bruna båten försvun­nen! Det rik­tigt tun­ga job­bet bör­jade när man kom­mit iland. Smug­glar­na sur­rade fast upp till tio kanis­trar på ryggen och kånkade sedan dem genom Lovisas steni­ga skog­ar. 

 

Restau­ran­gliv och silkes­blom­mor

Efter smug­glarmin­nena i båthuset är det dags för Peters eget ”Lovisaun­der”, det vill säga Lovisa-schnitzeln.

Den här schnitzeln kunde man bestäl­la på Chez Peter – en restau­rang som paret Aho­nen drev i Lovisa cen­trum åren 1973–1981.

– Som mest kunde vi säl­ja 600 por­tion­er i dagen. De hade just bör­jat byg­ga kärnkraftver­ket i Lovisa och folk kom ock­så därifrån för att äta. Även resenär­er öster­ifrån besök­te restau­rangen.

Det speciel­la var att Peter och Elis­a­beth redan då byg­gde upp en väldigt inter­na­tionell meny. Föru­tom fin­sk hus­man­skost bjöd man på span­sk, rysk, och till och med kine­sisk mat.

Den pop­uläraste mat­en på menyn var ändå Lovisa-schnitzeln. Den syrli­ga såsen i kom­bi­na­tion med söt­man från fruk­ter­na kit­t­lade läck­er­gom­mars smak­lökar ännu mån­ga år senare. Så sent som 2017 debat­ter­ade man om såsens ingre­di­enser på Face­book.

Men restau­rang­bran­schen blev till slut för myck­et. De 16-tim­mar lån­ga arbets­da­gar­na tärde på krafter­na, så Aho­nens sad­lade om som entre­prenör inom en helt annan bran­sch: silkes­blom­mor! Under sin världen­run­tre­sa hade de insett att silkes­blom­mor­na som tillverkades i Kina såldes över­allt.

– Och vi sålde en mas­sa blom­mor över­allt i Fin­land.

 

 


 

 

 

Något allde­les speciellt

Innan vi kör hem åter­vän­der vi ännu till skärgård­slivet. Hur kan man beskri­va det?

Vän­ner, grannar och talkoan­da lyfts fram som cen­trala sak­er.

Fiske – och att sit­ta till­sam­mans i skymnin­gen och äta rövarstek.

Leena och Anssi har köpt ett hus tio kilo­me­ter från Skärgårdsvä­gen; ett hus som Peter i tider­na ren­over­at.

– Vi har bott här i sex år nu och vi kän­ner att hjälp och stöd alltid finns till hands om man behöver det. Det är alltid roligt att häl­sa på hos Peter, säger de tack­samt.

När vi säger adjö till Peter, Leena och Ans­si känns det som om det verk­li­gen är något speciellt med skärgård­slivet. Och jag tyck­er mig se skymten av Täbis yvi­ga svans försvin­na bakom ladugård­sknuten. Den har säk­ert följt med vårt besök i smyg.

 

Text Rei­ja Kokko­la  Bilder Kale­vi Ketolu­o­to

0
Pikkukaupunki