Glittrande vågor, fiske, trevliga grannar och en bra atmosfär. Toner av en trumpet i sommarkvällen. Ett besök på Peter Ahonens släktgård tar oss till skärgårdslivet i Lovisa.
Mot slutet av Skärgårdsvägen i Lovisa svänger vi in på Bisauddsvägen och kör ut till udden. Bisaudden är kantad av susande säv och sandstranden lockar till ett dopp. Den smala ändan av udden är kantad av stenar och tuvor av liljekonvalj trängs upp bland dem. De var ”bara plötsligt där” när Peter Ahonen, som bor på Bisaudden, röjde upp stället.
Det är svårt att slita blicken från det skimrande havet. Tänk att sitta på bryggan i kvällssolen, bland liljekonvaljerna, på den soliga terrassen eller i bastustranden under ett träd och bara insupa utsikten.
Gårdens byggnader är utspridda så att alla kommer till sin rätta. En gammal ladugård som delvis byggts om till ett garage hör också till gården. Gäststugan, en gammal spritaffär, står högst uppe på backen. I stugans fönster speglas det skimrande havet. På gården finns också en utebastu med kammare och ett båthus som inretts i rustik skärgårdsstil med tillhörande, gammaldags musik.
Allt är gjort med kärlek
Peter tar oss först ner till strandterrassen där han dukat bordet med delikata laxsmörgåsar. Det bör nämnas att det här inte är något snabbt hoprafsat mellanmål. Peter har en lång karriär inom restaurangbranschen bakom sig, så det han tillreder i köket håller definitivt standarden. Vännerna Anssi och Leena Laine är med och njuter av eftermiddagen.
– Peters mat är fantastisk för den är alltid gjord med kärlek. Allt här är gjort med kärlek, säger Leena och ser sig omkring.
Peter har bott på den gamla släktgården i 20 år, varav de senaste åren ensam. Fast inte riktigt ensam ändå, för katten Täbi håller honom sällskap. Täbi synar noggrant gästerna på värdigt avstånd och vi beundrar dess yviga svans. Vilken underbar norsk skogskatt! Och vilken tur den haft.
– Någon hade kastat den ut ur bilen och vi hittade den. Den trivs bra i mitt sällskap, men annars är den lite skygg när det kommer gäster.
Underbara toner av ”Stadens ljus”
Någon av Peters grannar skickade ett roligt meddelande till oss på tidningen Småstadsliv. Grannen berättade att de ofta får njuta av vacker trumpetmusik under sommarkvällarna.
– Nå jo, det blir väl mera mot kvällskvisten, konstaterar han och hämtar sitt kära instrument.
Tonerna av ”Stadens ljus” fyller den varma sommarluften. Som ung man spelade Peter i ett band och med gagen finansierade han sina studier vid kock- och stuertskolan på Åland.
– Peter har alltid mycket gäster här, så han sitter nog inte ensam med sin katt. Han är väldigt social och gästfri, berättar Anssi och Leena.
Lon och havsörnen på besök
Vilda djur ses också besöka gården regelbundet. Till stamgästerna hör naturligtvis älgen och rådjuren.
Lospår kan också hittas lite här som där. En gång hoppade en lo upp på vägen nära Keitala och stannade upp för att titta på Peter en stund innan den sprang iväg. En annan gång smög det ståtliga kattdjuret ända fram till gården. Då kände Täbi på sig att faran låg på lur och vätte ner mattan.
– Den visste att lon var ute på gården, säger Peter.
För några år sedan fick gården besök av en havsörn som satte sig på gårdslampan. Peter närmade sig örnen försiktigt medan han talade till den lågmält. Till slut stod han bara på några meters avstånd från örnen.
Antagligen var den inte helt fullvuxen ännu, menar Peter, eller också fanns redet i närheten av bebyggelse så att den var van vid människoröster. Den satt så lugnt och följde med Peter där han sakta kom gående och pratade.
Det ovanliga besöket gav Peter också en annan tanke. Peters fru Elisabeth hade gått bort plötsligt.
– Kanske var det Betty som kom för att kolla om gården var välskött.
Smuglarminnen
Och det är den verkligen. Den steniga marken har täckts med sand och mylla. Gräsmattan är vacker och kortklippt. Blommor växer överallt och varje blomsterrabatt och buske är välansad. Den 150 år gamla släktgården vilar i trygga händer.
– Det är sällan man ser en så här välskött gård. Här kan man riktigt känna av spåren efter de olika generationerna, precis som i skärgårdsbyn överlag, menar Leena.
I båthuset översköljs vi av skärgårdsanda. Små stormlyktor står radade längs hyllorna och en del hänger i taket. Nät av olika slag finns det gott om, en del fungerar som dekoration. Glaskulor som använts som tyngder ligger i sina nätpåsar.
Det är ändå en äkta spritkanister som fångar vår uppmärksamhet i båthuset. Det är knappast någon nyhet för läsarna att Lovisas skärgård var en av de mest aktiva spritsmugglingsplatserna. Spriten kördes över från Estland till Lovisa med båt och härifrån förde man sedan dunderdrycken vidare till olika håll i landet.
Peter berättar inlevelsefullt om hur smugglarna lurade tullmännen. Det behövdes så klart en snabbare båt, men också listighet. När tullen körde efter en brun båt kunde den plötsligt bara försvinna.
– Smugglarna målade hastigt båten vit bakom någon ö och så var den bruna båten försvunnen! Det riktigt tunga jobbet började när man kommit iland. Smugglarna surrade fast upp till tio kanistrar på ryggen och kånkade sedan dem genom Lovisas steniga skogar.
Restaurangliv och silkesblommor
Efter smugglarminnena i båthuset är det dags för Peters eget ”Lovisaunder”, det vill säga Lovisa-schnitzeln.
Den här schnitzeln kunde man beställa på Chez Peter – en restaurang som paret Ahonen drev i Lovisa centrum åren 1973–1981.
– Som mest kunde vi sälja 600 portioner i dagen. De hade just börjat bygga kärnkraftverket i Lovisa och folk kom också därifrån för att äta. Även resenärer österifrån besökte restaurangen.
Det speciella var att Peter och Elisabeth redan då byggde upp en väldigt internationell meny. Förutom finsk husmanskost bjöd man på spansk, rysk, och till och med kinesisk mat.
Den populäraste maten på menyn var ändå Lovisa-schnitzeln. Den syrliga såsen i kombination med sötman från frukterna kittlade läckergommars smaklökar ännu många år senare. Så sent som 2017 debatterade man om såsens ingredienser på Facebook.
Men restaurangbranschen blev till slut för mycket. De 16-timmar långa arbetsdagarna tärde på krafterna, så Ahonens sadlade om som entreprenör inom en helt annan bransch: silkesblommor! Under sin världenruntresa hade de insett att silkesblommorna som tillverkades i Kina såldes överallt.
– Och vi sålde en massa blommor överallt i Finland.
Något alldeles speciellt
Innan vi kör hem återvänder vi ännu till skärgårdslivet. Hur kan man beskriva det?
Vänner, grannar och talkoanda lyfts fram som centrala saker.
Fiske – och att sitta tillsammans i skymningen och äta rövarstek.
Leena och Anssi har köpt ett hus tio kilometer från Skärgårdsvägen; ett hus som Peter i tiderna renoverat.
– Vi har bott här i sex år nu och vi känner att hjälp och stöd alltid finns till hands om man behöver det. Det är alltid roligt att hälsa på hos Peter, säger de tacksamt.
När vi säger adjö till Peter, Leena och Anssi känns det som om det verkligen är något speciellt med skärgårdslivet. Och jag tycker mig se skymten av Täbis yviga svans försvinna bakom ladugårdsknuten. Den har säkert följt med vårt besök i smyg.
Text Reija Kokkola Bilder Kalevi Ketoluoto