Musikkritikern Mats Liljeroos fann den otillfredsställda småstadsmänniskan i sig själv

SOMMAREN är för musikkri­tik­ern fram­förallt fes­ti­valtid, men det är klart att det pro­fes­sionel­la lyssnan­det måste upp­bal­anseras av vila för såväl öro­nen som själen. Gär­na vid havets strand med en kall dryck i han­den.

FÖR KULTURVÄNNER rek­om­mender­ar jag lil­la men nag­gande goda Sibelius­da­gar­na i Lovisa, som avrun­dar den inhem­s­ka som­mar­fes­ti­val­sä­songen. Fes­ti­valen befinner sig i ett pos­i­tivt bry­t­ningsskede och myck­et spän­nande är på gång.

I MUSIKEN upp­skat­tar jag mest av allt att tonsättaren/artisten, oavsett vilken genre det hand­lar om, har något eget att säga, för­mår göra det på ett tekniskt adek­vat plan och på ett sätt som både stim­uler­ar hjär­nan och berör hjär­tat.

UNDERLIGT, MEN det­ta är fak­tiskt förs­ta gån­gen jag bor i en smås­tad. Jag har under årens lopp prö­vat på alla tänkbara övri­ga boen­de­miljöer innan jag, delvis av en slump, fann den otill­fredsställ­da smås­tadsmän­niskan i mig själv.

JAG DRÖMMER OM ett samhälle, där de frilansande kul­turkri­tik­er­na skulle få den mon­etära och övri­ga upp­skat­tning de är vär­da. I dagens läge tvin­gas vi han­ka oss fram på skrat­tre­tande låga hon­o­rar och utan något som helst juridiskt sky­dd, sam­tidigt som de fles­ta är överens om att vi gör ett oum­bärligt jobb.

VEM? Mats Lil­jeroos har stud­er­at musikveten­skap vid Åbo Akade­mi och arbe­tar som musikkri­tik­er för Hufvud­stads­bladet sedan år 1990. Lil­jeroos är en obotlig bok­mal och tyck­er om att laga god mat och promen­era i skog och mark.

Text & bild Fan­ni Fagerudd