Lappnoriin tullaan ulkomailta asti

Lovi­isan kiviset met­sät ovat kiipeily­har­ras­ta­jien unel­ma. Alueel­la on myös maail­man vaikeim­mak­si luokitel­tu reit­ti Bur­den of Dreams, jon­ka on päässyt läpi vain yksi henkilö, suo­ma­lainen Nalle Hukkataival. Kiipeily-yrit­täjä ja -har­ras­ta­ja Car­oli­na Mikan­der hurahti kiipeilyyn ker­ras­ta.

Lovi­isan Sarvi­lah­den usko­mat­toman kivi­nen ja kau­nis maas­to lois­taa upeana syysauringos­sa. Tääl­lä tosi­aan on kivi poiki­neen. Ei ihme, että paik­ka on yksi Suomen suosi­tu­im­mista kiipeily­har­ras­ta­jien kohteista.

Lovi­isalainen kiipeil­i­jä Car­oli­na Mikan­der, sarvi­lahte­lainen hänkin, kat­se­lee rakas­tami­aan kiviä hymy­illen. On aika onnekas­ta, että lähi­maas­tossa on super­hienot mah­dol­lisu­udet har­joit­taa ulkona kiipeilemistä.

Car­oli­nalle kiipeily ei ole ain­oas­taan har­ras­tus, sil­lä työk­seen hän pyörit­tää Por­voos­sa kiipeily­hal­lia. Hän ker­too, että suurin osa alan har­ras­ta­jista on miehiä.

Miten Car­oli­na itse hurahti melko erikoiseen har­ras­tuk­seen?

– Se oli menoa ensi ker­ras­ta. Olimme Helsingis­sä kaveri­porukalla kokeile­mas­sa kiipeilyä, kos­ka halusimme kokea jotain ihan uut­ta. Halusimme vähän tes­ta­ta itseämme. Jo ensim­mäisel­lä ker­ral­la onnis­tu­in ylit­tämään itseni, ja koukku­un jäin, hän nau­raa.

Juuri se itsen­sä ylit­tämi­nen on lajin suurin viehä­tys­tek­i­jä. Se, että reit­ti näyt­tää mah­dot­toma­l­ta, mut­ta jon­ain päivänä sen pääsee läpi. Kiipeilyssä saa, ja pitääkin, aina välil­lä pudot­tau­tua lep­äämään. Sik­si ulkoki­ipeilyssä pitää aina olla mukana pat­ja, jon­ka päälle voi pudot­tau­tua.

– Näin nilkat eivät vahin­goitu. Ja jos kiipeää kovin korkealle, alla on mui­ta har­ras­ta­jia, jot­ka ohjaa­vat pudot­tau­tu­maan tur­val­lis­es­ti pat­jalle. Jokainen putoaa tahat­tomasti joskus. Olen itsekin pudon­nut, mut­ta ei ole sat­tunut pahem­min, Car­oli­na ker­too.

Yleen­sä ennen kiv­elle tai kalli­olle nousemista Car­oli­na tun­tee innos­tus­ta ja jän­ni­tys­tä.

– Todel­la korkealle päästyäni voin tun­tea vähän pelkoakin.

Alku­un hän oli kovin kil­pailu­vi­et­ti­nen, mut­ta nykyään hän ottaa rauhal­lis­es­ti. Ulkona kiipeämi­nen on hänestä mukavam­paa kuin sisäl­lä. Porukalla kiipeil­lään usein tun­tikau­sia.

– Olen piknik-kiipeil­i­jä. Hyvät eväät ja luon­nos­sa olem­i­nen ovat min­ulle tärkeitä.

“Juuri se itsensä ylittäminen on lajin suurin viehätystekijä. Se, että reitti näyttää mahdottomalta, mutta jonain päivänä sen pääsee läpi.”

Sopii sohvape­runallekin

Kiipeilyssä koko krop­pa joutuu koville. Keski­var­talon lihak­set ovat tärkeät, mut­ta kaikkein tärkeim­mät ovat sormet. Niil­lähän kiipeil­i­jä tart­tuu, ja niiden varas­sa hän ete­nee reit­il­lään. Ulkona kiipeiltäessä ollaan aina liik­keel­lä pal­jain käsin, ja mag­ne­siu­mia käytetään lisäämään pitävyyt­tä.

Kaiken perus­ta on kit­ka. Sik­si ulkona kivil­lä ja kallioil­la kiipeily ei onnis­tu säässä kuin säässä. Voi olla liian kuumaa tai sataa. Maal­likko voisi luul­la, että kiipeil­i­jä hikoilee ja kas­tuu ikävästi. Nyt puhutaan kuitenkin kiv­en pin­nan kos­tu­mis­es­ta. Kuumal­la kivi hikoilee ja sateel­la kas­tuu muuten, jol­loin kiv­en pin­ta muut­tuu liukkaak­si, eikä kiipeily onnis­tu. Mut­ta sitä ihanam­paa on, kun olo­suh­teet ovat täy­del­liset. Syksyi­nen kivi on jo pinnal­taan kovin kylmää.

– Aina kun kesäkausi, eli ulkona kiipeily alkaa, täy­tyy totut­tau­tua uud­estaan käsien parkki­in­tu­miseen. On mah­tavaa, kun pääsee läpi reitin, joka on aiem­min tun­tunut mah­dot­toma­l­ta. Lisänä tämä luon­non rauha.

Upei­den puit­tei­den ja luon­non kauneu­den takia Lovi­isan Lapp­nor on val­ta­van suosit­tu kiipeilyko­hde. Suo­sio perus­tuu myös siihen, että alueel­la on paljon kiivet­tävää, ja reit­te­jä löy­tyy niin aloit­telijoille kuin konkareillekin. Kiivet­tävät kivet ovat lähekkäin, eli kiviä tääl­lä ei tosi­aan tarvitse etsiä.

Tänne tul­laan sankoin joukoin pääkaupunkiseudul­ta, mut­ta myös ulko­mail­ta aina USA:ta myöten. Lapp­noris­sa sijait­see myös täl­lä het­kel­lä maail­man vaikein kiipeilyre­it­ti Bur­den of Dreams. Mon­et ulko­maalaiset huip­puki­ipeil­i­jät ovat käyneet tes­taa­mas­sa sitä, mut­ta ovat tois­taisek­si jääneet nuole­maan kiipeilynäppe­jään.

– Sen on tois­taisek­si kiiven­nyt vain yksi ihmi­nen, suo­ma­lainen Nalle Hukkataival, jota pide­tään maail­man vahvim­pana kiipeil­i­jänä.

Lihaskun­toa siis tarvi­taan. Ei vält­tämät­tä, sanoo Car­oli­na. Kehon­hallinta on tärkein­tä, ja se kehit­tyy lajia har­ras­taes­sa. Iso lihas­mas­sa on vain haitak­si. Sen kanssa kiipeämi­nen on raskas­ta, joten jän­tevyys ja notkeus ovat tärkeim­mät omi­naisu­udet.

– Tätä lajia voi kuitenkin har­ras­taa, vaik­ka pitäisi itseään sohvape­runana. Jokainen ete­nee omaan tahti­in­sa. Ei tässä tarvitse olla hoik­ka tai jän­tevä voidak­seen naut­tia itsen­sä ylit­tämis­es­tä. Staat­ti­nen voima lisään­tyy kuin itses­tään, Car­oli­na kuvailee.

LOVIISAN TOP 3 -KIIPEILYPAIKKAA

Lapp­nor

Huuhka­javuori 

Haukkakallio 

NÄIN PÄÄSEN ALKUUN

Kiipeli­jä tarvit­see:

• Kiipeilykengät
• Kiipeily­pat­jan (saa myös vuokra­ta kiipeily­halleista)
• Jous­ta­vat vaat­teet kestävästä kankaas­ta

Alkeiskurssia ei vaa­di­ta, mut­ta se aut­taa tekni­ikan omak­sumises­sa.

grottan.fi

TILL LAPPNOR KOMMER MAN ÄNDA FRÅN UTLANDET

Lovisas steni­ga skog­ar är en klät­tringsen­tu­si­asts dröm. I området lig­ger den rutt som klas­sats som svårast i världen och går under nam­net Bur­den of Dreams. Endast en per­son har lyck­ats övervin­na den­na ökän­da rutt. Han är fin­län­daren Nalle Hukkataival. Entre­prenören och klät­traren Car­oli­na Mikan­der fast­nade för klät­trin­gen omedel­bart.

Sarvlax steni­ga och sago­likt vack­ra ter­räng skim­rar i höst­solens sken. Här finns verk­li­gen ste­nar till höger och vän­ster, så det är inte under­ligt att plat­sen bliv­it ett av Fin­lands mest besök­ta mål för klät­trare. Sarvlax egna klät­tringsen­tu­si­ast Car­oli­na
Mikan­der ser ut över ste­nar­na hon dyrkar med ett leende på läp­par­na. Det är tur att det går att öva friluft­sklät­tring i en vack­er miljö så nära hem­met. För Car­oli­na är klät­tring ändå inte endast en hob­by, för hon dri­ver ock­så till sitt arbete en klät­ting­shall i Borgå. Car­oli­na berät­tar att de fles­ta som sysslar med klät­tring är män. Hur kom det sig då att hon själv kom in på den­na gren?

– Jag fast­nade för det redan från förs­ta gån­gen. Vi var på besök i Hels­ing­fors med en grupp vän­ner för vi ville pro­va något nytt. Vi bestämde oss för klät­tring. Det var ett sätt för oss att tes­ta våra gränser. Jag lyck­ades överträf­fa mig själv redan förs­ta gån­gen och jag var omedel­bart på kro­ken, skrat­tar Car­oli­na.

Det var pre­cis den­na känsla av självut­man­ing och bemästring som var den störs­ta lock­elsen i klät­tring. Känslan av att först se rut­ten som oövervin­nerlig, men att senare överkom­ma alla hin­der. I klät­trin­gen är det ock­så vik­tigt att med jäm­na mel­lan­rum ta en stund att vila ut. Där­för är det vik­tigt att alltid ha en madrass med som man kan dim­pa ner på.

– På så sätt und­viker man att ska­da vris­ter­na. Den hjälper ock­så om man klät­trar till högre höjder. Då kan andra klät­trare hjäl­pa en att fal­la säk­ert på madrassen. Jag har själv ock­så fal­lit, men jag har inte fått några större skador, berät­tar Car­oli­na.

Ofta före en bestign­ing av en sten eller klip­pa kän­ner Car­oli­na en sorts spänd iver.

– Kom­mer jag väldigt högt upp kan jag till och med kän­na lite räd­sla.

I bör­jan kunde det hän­da att tävlingsin­stink­ten drog iväg, men nuför­tiden klät­trar Car­oli­na i en lugnare takt. Hon tyck­er det är skönare att klät­tra utomhus än inne, och med sina vän­ner brukar de klät­tra i tim­tal.

– Jag är en pick­nick-klät­trare. En god mat­säck och att vis­tas i naturen är båda vik­ti­ga för mig, säger Car­oli­na.

Pas­sar ock­så en soff­potatis

I klät­tring utmanas hela krop­pen. Muskler­na i mel­lankrop­pen är såk­lart vik­ti­ga, men vik­ti­gast är ändå styrkan i fin­grar­na. Det är fin­grar­na som håller klät­traren uppe och för henne till sitt mål. I friluft­sklät­tring är alltid hän­der­na bara och mag­ne­sium används för att för­bät­tra grep­pet. Grund­principen för allt är frik­tion, och där­för kan inte friluft­sklät­ting göras i vilket väder som helst. Är vädret för varmt eller för vått så går det inte att klät­tra. En lek­man kunde tän­ka sig att en klät­trare kon­tin­uerligt blir blöt av svett, men nu är det allt­så frå­gan om huru­dan ste­nens yta är. I regn blir ste­nen självk­lart blöt, men i varmt väder kan den svet­tas och då blir ytan ock­så hal och omöjlig att besti­ga. Allt det­ta gör det så myck­et bät­tre då omständigheter­na fak­tiskt är per­fek­ta. På hösten är ste­nar­na dock väldigt kalla. Car­oli­nas hän­der har bliv­it röda av ste­nens kalla och gro­va yta.

– Då klät­trings-säsongen bör­jar igen på som­maren måste man vän­ja sig vid att hän­der­na igen hård­nar. Det är under­bart att lyckas kom­ma igenom en rutt som man tidi­gare såg som omöjlig. Som en bonus får man ock­så ta del av naturens lugn, säger Car­oli­na och ser sig omkring.

Det är på grund av dessa vack­ra träd och naturens prakt som Lapp­nor i Lovisa har bliv­it ett favorit­ställe för besökande klättringsentusiaster.Popularieteten beror ock­så på att det finns myck­et att klät­tra på både för nybör­jare och för mera avancer­ade klät­trare. Dessu­tom finns det rut­ter av alla svårighets­grad­er för både nybör­jare och gar­vade vet­er­an­er. Ste­nar­na lig­ger nära varan­dra så man behöver inte söka länge för att hit­ta en passlig utman­ing. Hit kom­mer mängder med besökare från huvud­stad­sre­gio­nen, men ock­så så långt ifrån som USA. I Lapp­nor hit­tas ock­så för tillfäl­let världens svåraste klät­tringsrutt kallad Bur­den of Dreams. Mån­ga utländ­s­ka klät­trare har försökt sig på utmanin­gen, men så här långt har alla var­it tvungna att åka hem utan att lyckas med inget annat än blå­sor på hän­der­na.

– Än så länge är det bara en som lyck­ats, och det är fin­län­daren Nalle Hukkataival. Han ans­es vara den bäs­ta klät­traren i världen.

Man kunde då tän­ka att muskel­styr­ka har högs­ta pri­or­itet i klät­tring, men så är inte nöd­vändigtvis fal­l­et, säger Car­oli­na. Vik­ti­gare är kropp­skon­trollen som utveck­las ju mer man klät­trar. En stor muskel­mas­sa är tung att lyf­ta så vik­ti­gare för klät­tring blir då snarare spänst och vighet.

– Det går att syssla med klät­tring fast man ser sig själv som en soff­potatis. Alla fram­skrid­er i sin egen takt och man behöver inte vara smal eller spän­stig för att utmana sig själv. Styrkan kom­mer som av sig självt, berät­tar Car­oli­na.

“Kommer jag väldigt högt upp kan jag till och med känna lite rädsla.”

LOVISAS TOPP 3 KLÄTTRINGSSTÄLLEN

Lapp­nor

Uvber­get

Falk­ber­get

SÅ KOMMER DU IGÅNG

En klät­trare behöver:

• Klät­tringsskor
• Klät­trings­madrass (Kan hyras från klät­tring­shallen)
• Kläder av elastiskt och håll­bart mate­r­i­al

Nybör­jarkursen är inte ett måste, men kan hjäl­pa att utveck­la en god teknik

Grottan.fi

Tek­sti Rei­ja Kokko­la Kuvat Kale­vi Ketolu­o­to