Loviisan kiviset metsät ovat kiipeilyharrastajien unelma. Alueella on myös maailman vaikeimmaksi luokiteltu reitti Burden of Dreams, jonka on päässyt läpi vain yksi henkilö, suomalainen Nalle Hukkataival. Kiipeily-yrittäjä ja -harrastaja Carolina Mikander hurahti kiipeilyyn kerrasta.
Loviisan Sarvilahden uskomattoman kivinen ja kaunis maasto loistaa upeana syysauringossa. Täällä tosiaan on kivi poikineen. Ei ihme, että paikka on yksi Suomen suosituimmista kiipeilyharrastajien kohteista.
Loviisalainen kiipeilijä Carolina Mikander, sarvilahtelainen hänkin, katselee rakastamiaan kiviä hymyillen. On aika onnekasta, että lähimaastossa on superhienot mahdollisuudet harjoittaa ulkona kiipeilemistä.
Carolinalle kiipeily ei ole ainoastaan harrastus, sillä työkseen hän pyörittää Porvoossa kiipeilyhallia. Hän kertoo, että suurin osa alan harrastajista on miehiä.
Miten Carolina itse hurahti melko erikoiseen harrastukseen?
– Se oli menoa ensi kerrasta. Olimme Helsingissä kaveriporukalla kokeilemassa kiipeilyä, koska halusimme kokea jotain ihan uutta. Halusimme vähän testata itseämme. Jo ensimmäisellä kerralla onnistuin ylittämään itseni, ja koukkuun jäin, hän nauraa.
Juuri se itsensä ylittäminen on lajin suurin viehätystekijä. Se, että reitti näyttää mahdottomalta, mutta jonain päivänä sen pääsee läpi. Kiipeilyssä saa, ja pitääkin, aina välillä pudottautua lepäämään. Siksi ulkokiipeilyssä pitää aina olla mukana patja, jonka päälle voi pudottautua.
– Näin nilkat eivät vahingoitu. Ja jos kiipeää kovin korkealle, alla on muita harrastajia, jotka ohjaavat pudottautumaan turvallisesti patjalle. Jokainen putoaa tahattomasti joskus. Olen itsekin pudonnut, mutta ei ole sattunut pahemmin, Carolina kertoo.
Yleensä ennen kivelle tai kalliolle nousemista Carolina tuntee innostusta ja jännitystä.
– Todella korkealle päästyäni voin tuntea vähän pelkoakin.
Alkuun hän oli kovin kilpailuviettinen, mutta nykyään hän ottaa rauhallisesti. Ulkona kiipeäminen on hänestä mukavampaa kuin sisällä. Porukalla kiipeillään usein tuntikausia.
– Olen piknik-kiipeilijä. Hyvät eväät ja luonnossa oleminen ovat minulle tärkeitä.
“Juuri se itsensä ylittäminen on lajin suurin viehätystekijä. Se, että reitti näyttää mahdottomalta, mutta jonain päivänä sen pääsee läpi.”
Sopii sohvaperunallekin
Kiipeilyssä koko kroppa joutuu koville. Keskivartalon lihakset ovat tärkeät, mutta kaikkein tärkeimmät ovat sormet. Niillähän kiipeilijä tarttuu, ja niiden varassa hän etenee reitillään. Ulkona kiipeiltäessä ollaan aina liikkeellä paljain käsin, ja magnesiumia käytetään lisäämään pitävyyttä.
Kaiken perusta on kitka. Siksi ulkona kivillä ja kallioilla kiipeily ei onnistu säässä kuin säässä. Voi olla liian kuumaa tai sataa. Maallikko voisi luulla, että kiipeilijä hikoilee ja kastuu ikävästi. Nyt puhutaan kuitenkin kiven pinnan kostumisesta. Kuumalla kivi hikoilee ja sateella kastuu muuten, jolloin kiven pinta muuttuu liukkaaksi, eikä kiipeily onnistu. Mutta sitä ihanampaa on, kun olosuhteet ovat täydelliset. Syksyinen kivi on jo pinnaltaan kovin kylmää.
– Aina kun kesäkausi, eli ulkona kiipeily alkaa, täytyy totuttautua uudestaan käsien parkkiintumiseen. On mahtavaa, kun pääsee läpi reitin, joka on aiemmin tuntunut mahdottomalta. Lisänä tämä luonnon rauha.
Upeiden puitteiden ja luonnon kauneuden takia Loviisan Lappnor on valtavan suosittu kiipeilykohde. Suosio perustuu myös siihen, että alueella on paljon kiivettävää, ja reittejä löytyy niin aloittelijoille kuin konkareillekin. Kiivettävät kivet ovat lähekkäin, eli kiviä täällä ei tosiaan tarvitse etsiä.
Tänne tullaan sankoin joukoin pääkaupunkiseudulta, mutta myös ulkomailta aina USA:ta myöten. Lappnorissa sijaitsee myös tällä hetkellä maailman vaikein kiipeilyreitti Burden of Dreams. Monet ulkomaalaiset huippukiipeilijät ovat käyneet testaamassa sitä, mutta ovat toistaiseksi jääneet nuolemaan kiipeilynäppejään.
– Sen on toistaiseksi kiivennyt vain yksi ihminen, suomalainen Nalle Hukkataival, jota pidetään maailman vahvimpana kiipeilijänä.
Lihaskuntoa siis tarvitaan. Ei välttämättä, sanoo Carolina. Kehonhallinta on tärkeintä, ja se kehittyy lajia harrastaessa. Iso lihasmassa on vain haitaksi. Sen kanssa kiipeäminen on raskasta, joten jäntevyys ja notkeus ovat tärkeimmät ominaisuudet.
– Tätä lajia voi kuitenkin harrastaa, vaikka pitäisi itseään sohvaperunana. Jokainen etenee omaan tahtiinsa. Ei tässä tarvitse olla hoikka tai jäntevä voidakseen nauttia itsensä ylittämisestä. Staattinen voima lisääntyy kuin itsestään, Carolina kuvailee.
LOVIISAN TOP 3 -KIIPEILYPAIKKAA
Lappnor
Huuhkajavuori
Haukkakallio
NÄIN PÄÄSEN ALKUUN
Kiipelijä tarvitsee:
• Kiipeilykengät
• Kiipeilypatjan (saa myös vuokrata kiipeilyhalleista)
• Joustavat vaatteet kestävästä kankaasta
Alkeiskurssia ei vaadita, mutta se auttaa tekniikan omaksumisessa.
grottan.fi
TILL LAPPNOR KOMMER MAN ÄNDA FRÅN UTLANDET
Lovisas steniga skogar är en klättringsentusiasts dröm. I området ligger den rutt som klassats som svårast i världen och går under namnet Burden of Dreams. Endast en person har lyckats övervinna denna ökända rutt. Han är finländaren Nalle Hukkataival. Entreprenören och klättraren Carolina Mikander fastnade för klättringen omedelbart.
Sarvlax steniga och sagolikt vackra terräng skimrar i höstsolens sken. Här finns verkligen stenar till höger och vänster, så det är inte underligt att platsen blivit ett av Finlands mest besökta mål för klättrare. Sarvlax egna klättringsentusiast Carolina
Mikander ser ut över stenarna hon dyrkar med ett leende på läpparna. Det är tur att det går att öva friluftsklättring i en vacker miljö så nära hemmet. För Carolina är klättring ändå inte endast en hobby, för hon driver också till sitt arbete en klättingshall i Borgå. Carolina berättar att de flesta som sysslar med klättring är män. Hur kom det sig då att hon själv kom in på denna gren?
– Jag fastnade för det redan från första gången. Vi var på besök i Helsingfors med en grupp vänner för vi ville prova något nytt. Vi bestämde oss för klättring. Det var ett sätt för oss att testa våra gränser. Jag lyckades överträffa mig själv redan första gången och jag var omedelbart på kroken, skrattar Carolina.
Det var precis denna känsla av självutmaning och bemästring som var den största lockelsen i klättring. Känslan av att först se rutten som oövervinnerlig, men att senare överkomma alla hinder. I klättringen är det också viktigt att med jämna mellanrum ta en stund att vila ut. Därför är det viktigt att alltid ha en madrass med som man kan dimpa ner på.
– På så sätt undviker man att skada vristerna. Den hjälper också om man klättrar till högre höjder. Då kan andra klättrare hjälpa en att falla säkert på madrassen. Jag har själv också fallit, men jag har inte fått några större skador, berättar Carolina.
Ofta före en bestigning av en sten eller klippa känner Carolina en sorts spänd iver.
– Kommer jag väldigt högt upp kan jag till och med känna lite rädsla.
I början kunde det hända att tävlingsinstinkten drog iväg, men nuförtiden klättrar Carolina i en lugnare takt. Hon tycker det är skönare att klättra utomhus än inne, och med sina vänner brukar de klättra i timtal.
– Jag är en picknick-klättrare. En god matsäck och att vistas i naturen är båda viktiga för mig, säger Carolina.
Passar också en soffpotatis
I klättring utmanas hela kroppen. Musklerna i mellankroppen är såklart viktiga, men viktigast är ändå styrkan i fingrarna. Det är fingrarna som håller klättraren uppe och för henne till sitt mål. I friluftsklättring är alltid händerna bara och magnesium används för att förbättra greppet. Grundprincipen för allt är friktion, och därför kan inte friluftsklätting göras i vilket väder som helst. Är vädret för varmt eller för vått så går det inte att klättra. En lekman kunde tänka sig att en klättrare kontinuerligt blir blöt av svett, men nu är det alltså frågan om hurudan stenens yta är. I regn blir stenen självklart blöt, men i varmt väder kan den svettas och då blir ytan också hal och omöjlig att bestiga. Allt detta gör det så mycket bättre då omständigheterna faktiskt är perfekta. På hösten är stenarna dock väldigt kalla. Carolinas händer har blivit röda av stenens kalla och grova yta.
– Då klättrings-säsongen börjar igen på sommaren måste man vänja sig vid att händerna igen hårdnar. Det är underbart att lyckas komma igenom en rutt som man tidigare såg som omöjlig. Som en bonus får man också ta del av naturens lugn, säger Carolina och ser sig omkring.
Det är på grund av dessa vackra träd och naturens prakt som Lappnor i Lovisa har blivit ett favoritställe för besökande klättringsentusiaster.Popularieteten beror också på att det finns mycket att klättra på både för nybörjare och för mera avancerade klättrare. Dessutom finns det rutter av alla svårighetsgrader för både nybörjare och garvade veteraner. Stenarna ligger nära varandra så man behöver inte söka länge för att hitta en passlig utmaning. Hit kommer mängder med besökare från huvudstadsregionen, men också så långt ifrån som USA. I Lappnor hittas också för tillfället världens svåraste klättringsrutt kallad Burden of Dreams. Många utländska klättrare har försökt sig på utmaningen, men så här långt har alla varit tvungna att åka hem utan att lyckas med inget annat än blåsor på händerna.
– Än så länge är det bara en som lyckats, och det är finländaren Nalle Hukkataival. Han anses vara den bästa klättraren i världen.
Man kunde då tänka att muskelstyrka har högsta prioritet i klättring, men så är inte nödvändigtvis fallet, säger Carolina. Viktigare är kroppskontrollen som utvecklas ju mer man klättrar. En stor muskelmassa är tung att lyfta så viktigare för klättring blir då snarare spänst och vighet.
– Det går att syssla med klättring fast man ser sig själv som en soffpotatis. Alla framskrider i sin egen takt och man behöver inte vara smal eller spänstig för att utmana sig själv. Styrkan kommer som av sig självt, berättar Carolina.
“Kommer jag väldigt högt upp kan jag till och med känna lite rädsla.”
LOVISAS TOPP 3 KLÄTTRINGSSTÄLLEN
Lappnor
Uvberget
Falkberget
SÅ KOMMER DU IGÅNG
En klättrare behöver:
• Klättringsskor
• Klättringsmadrass (Kan hyras från klättringshallen)
• Kläder av elastiskt och hållbart material
Nybörjarkursen är inte ett måste, men kan hjälpa att utveckla en god teknik
Grottan.fi
Teksti Reija Kokkola Kuvat Kalevi Ketoluoto