Ihmiset

Kaupunginosasarja: Saaristotie sykkii elämää talven pimeydessäkin

10.1.2018

Alkutalven pimeys on käsinkosketeltava Loviisan Saaristotiellä Vahterpään saarella. Illan pimeydessä meren läheisyyden voi aistia, sillä alkutalvesta se liplattaa vielä avoimena. Saaristotien asukkaat ottavat pimeydestä kaiken irti. Taloissa ja pihoilla välkkyvät monenlaiset valot ja kynttilälyhdyt. Vain yksi haluaa olla näkymättömissä. Sinne löysimme taskulampun avulla.

 

 

Hanhia ja kantarelleja

Niitä tuli ja tuli ja tuli. Loputtomasti. Nimittäin hanhia. Mikä näky, mikä ääni! Oli Anssi ja Leena Laineen ensimmäinen kevät uudessa kodissa aivan Saaristotien kärjessä, Söderbyn kylässä vuonna 2012. Ensimmäinen myöhäissyksy ja sydäntalvi olivat takana, kun he näkivät ikuisesti mieleen jääneen näyn. Se oli hanhien kevätmuutto.

– Istuimme rantasaunan kuistilla ja ihmettelimme valtavia hanhiparvia, joita lensi ylitsemme, Leena Laine kertoo.

He asuvat entisessä Lehtisen saaren luotsitalossa, joka siirrettiin nykyiselle paikalleen vuonna 1912. Laineet ovat remontoineet sitä mieleisekseen. Takka luo tunnelmaa ja ilmalämpöpumppu lämmittää mukavasti. Ulkona on säkkipimeää, mutta sisällä palavat lukuisat kynttilät. Porvoosta Loviisaan muuttanut Leena Laine sanoo, että alkuun oli vaikea tottua pimeyteen.

– Se vaati hieman opettelua. Aluksi pimeys jopa vähän pelotti. Minulle oli Porvoosta tänne maalle muuttaminen kohtuullisen iso juttu, juuri eläkkeelle jäänyt Leena kertoo.

Mutta se meri. Leena rakastaa merta sen kaikissa olomuodoissa. Ja onhan se ihanaa, kun meri näkyy kaikkialla siinä ihan lähellä. Joskus se riehuu, joskus on pläkätyyntä.

– Meri ei ole koskaan saman näköinen, Leena toteaa.

Luonto on yllättänyt muutenkin. Vielä vähän ennen joulua metsästä löytyi kantarelleja. Ne syötiin hyvällä halulla. Sitten kun lumi peittää kantarellit ja meri saa jääpeitteensä, Leena ja Anssi laajentavat reviiriään.

– Emme hiihdä, mutta kävelemme mielellämme jäällä.

Ihan parasta Leenan mielestä on pienen kylän yhteisöllisyys. Edes sydäntalven keskellä ei tarvitse tuntea itseään yksinäiseksi. Turvallisuuden tunnetta lisää tieto siitä, että jos tarvitsee apua, sitä myös saa.

– Kaikki ovat aina valmiita tarjoamaan apuaan, Leena kiittää.

 
 

saaaristotie_mickelindholm

 

Piha-ilves poikasineen

Vain kivenheiton päässä Laineista asuu loviisalaisille tuttu kalastaja Micke Lindholm perheineen. Valtava talo on korkealla mäellä, ja täälläkin meri ympäröi tonttia kaikkialla talon alapuolella. Illan pimeydessä sen hiljainen liplatus tuntuu jännältä, mutta samalla kotoisalta. Lindholmit ovatkin ottaneet meren läheisyydestä kaiken irti. Muhkeiden kallioiden lomassa on mittava terassi. Alueen eläimistö on rikasta. Viimeksi tänään pihalla vieraili ilves parin pentunsa kanssa.

– Kerran näin supikoiran ilveksen suussa. On aika erikoista, että ilves tulee jatkuvasti pihapiiriin, Micke pohtii.

Meren äärellä luonnon keskellä asuminen on muutenkin tuonut luonnon ja sen eläimet lähelle. On peuroja, hirviä ja merikotkia, joita kalastaja näkee erittäin usein. Ammattinsa vuoksi Micke odottaa jäiden tuloa talven kynnyksellä. Silloin kalastajien ikiriesa, hylkeet, eivät pääse kalojen kimppuun. Ne nimittäin lähes tuhoavat kalastajien elinkeinon.

– Ne eivät pääse jään alla kovin pitkälle, koska ne tarvitsevat happea. Siksi talvikalastus on edes jonkin verran suojassa hylkeiden tuholta, Micke toteaa.

On jäästä ja lumesta muutakin iloa. Pimeys ja harmaus väistyvät lumen tuoman valon alle. Pihan hämäräkytkin ei enää ole päällä koko päivää, ja perhe pääsee retkeilemään jäälle.

– Etenkin kevättalvi on hienoa aikaa. Toivomme pakkastalvea, että pääsemme liikkumaan ja hiihtämään jäälle. Viime talvena jää oli riittävän kestävää, mutta sitä edeltävinä talvina jäätä ei ollut lainkaan, Micke muistelee.

 
 

saaaristotie_annlisudd

 

Katto kertoo kaamosajan

Vilahtiko tuolla kuusen alaoksissa jotain mustaa? Ihan kuin auton valot olisivat valaisseet kaksi uteliasta kissansilmää. Olemme viiden kilometrin päässä Lindholmeista, ja pimeyden keskellä vilkkuu valaistu ulkokuusi. Se saa jouluvalot ylleen jo pikkujoulusta. Kuusi toimii Ann-Lis Uddin maatilan päärakennuksen ulkovalaistuksena. On kuitenkin sen verran pimeää, että Liisa-kissasta ei sittenkään näy vilaustakaan. Liisa on nimittäin lähes täysin musta, tyylikäs kissarouva, kuten Ann-Lis sitä kuvailee. Uddit ovat asuneet tilallaan 32 vuotta, mutta Liisan he adoptoivat joitakin vuosia sitten, kun sen perhe muutti Loviisasta Helsinkiin.

– Kaupunkilaiskissasta tuli maalaiskisu. Se on erittäin hyvä hiirestäjä. Liisalla on omat paikkansa pihapiirissä, jossa se myös yöpyy. Pakkasilla se tulee kyllä sisälle, Ann-Lis kertoo.

Puhe kiertyy loviisalaisia järkyttäneeseen harvinaisen pitkään sähkökatkoon, joka aiheutui lumimyräkästä ja kovasta tuulesta. Ehkä vähän yllättäen Saaristotiellä sähköä saatiin paremmin kuin muualla Loviisassa. Ann-Lis kertoo kuitenkin olevansa valmiuksissa, jos pimeys valtaa tienoon.

– Otsalamppu on tärkeä. Samoin taskulamppu ja paristoilla toimiva radio. Meillä on myös puuliesi, joten emme jää ilman lämmintä vettä ja ruokaa.

Talon pihapiiriä hallitsee kaunis, mutta asumaton rakennus. Sillä on kuitenkin yksi tärkeä merkitys Uddien elämälle. Siitä voi nimittäin laskea pimeän ja valoisan ajan. Marraskuussa aurinko häipyy sen katon taakse palatakseen jälleen helmikuussa. Kaamos on ohi! Sitä on mukava ajatella olohuoneen kellon raksuttamista kuunnellessa.

– Ei täällä talvellakaan ole yksinäistä. Naapurien valot näkyvät ikkunasta, Ann-Lis hymyilee.

Hän on eläkkeellä, ja tekemistä riittää. Ei Loviisan keskusta sentään liian kaukana ole. Ann-Lis on monessa mukana. Saaristotien tapahtumiin kuuluvat muun muassa Ringborgin kesätori, ja ennen joulua traditiona on puurojuhla, jossa on tarjolla monenlaista kivaa viihdykettä ja hyvää syötävää. Lähtiessämme huhuilemme vielä Liisaa, josta ei kuitenkaan näy hännän vilahdustakaan.

– Se on vähän tarkka vierailijoiden suhteen, Ann-Lis sanoo.

 
 

saaaristotie_ikoset

 

Kotoisaa pimeyttä

Miten ihmeessä pihaan oikein ajetaan? Pimeyden keskellä näkyy kyllä kutsuvaa kynttilänvaloa, mutta mikään tie ei oikein näytä johtavan pihalle. Auto on pysäytettävä raiteiden eteen. Valokiilassa ne näyttäisivät johtavan mereen. Ympärillä on isoja halleja, joissa on veneitä, olemmehan veneveistäjän pihassa. Talon isäntä Jyrki Ikonen tulee vastaan taskulampun kanssa. Häntä seuraten pääsemme kauniin kivitalon kuistille. Kynttilälyhdyt tuovat hentoa valoa pilkkopimeään iltaan. Tässä pihapiirissä ei juhlita muhkeilla sähkövaloilla. Mereltä katsottuna taloa ei näy lainkaan.

– Me emme halua valoja pihaan. Pidämme talvisesta pimeydestä, Jyrki ja Lotta Ikonen sanovat.

Luonto ja meri ovat heille sydämenasia. Lotta on käsityötaiteilija ja Jyrki pyörittää veneveistämöä. Lotta ja Jyrki sanovat rakastavansa eritoten talvea Saaristotien läheisyydessä. Tässä he ovat asuneet omassa rauhassaan 16 vuotta. Lapset ovat kasvaneet isoiksi luonnon keskellä. Pariskunnan vanhempi lapsi opiskelee Turussa, ja nuorempi käy lukion viimeistä luokkaa Loviisassa.

– Talven tullen elämä rauhoittuu. Kesä on meille kiireisempää aikaa. Vaikka liikummekin merellä veneellä, talvella reviiri laajentuu entisestään. Silloin pääsemme tutustumaan sellaisiinkin saariin ja paikkoihin, joihin karikkoisella merellä ei ole veneellä asiaa, Lotta ja Jyrki juttelevat.

Parasta ovat talviretket jäätä pitkin. Luontoa kunnioittava pariskunta ei käytä pörrääviä kulkuvälineitä. Hiihtäen, kävellen ja vesi- tai potkukelkkaa käyttäen mennään saariretkille. Pariskunta myös kalastaa paljon omaan käyttöönsä.

– Verkoilla tai pilkkien. Retkillä meillä on mukana eväitä. Sehän on ihan parasta, Jyrki hymyilee.

He ovat joutuneet näkemään, kuinka myös Saaristotien seudun puustoa on hakattu. Meri tuo lohtua tähänkin.

– Meri ja saaret pysyvät melko muuttumattomina, he toteavat.

Pöydän alta kurkottaa suloinen kuono ja vielä kauniimmat silmät. 12-vuotias Nieida-koira siellä tekee tuttavuutta. Se saa laukata vapaana sen minkä käpälistä vielä lähtee. Nieida kun tuntee tontin rajat.

– Kyllä sen ilme paljastaa heti, jos se on mennyt liian pitkälle, Lotta hymyilee.

Ja sitten vielä pari sanaa Ann-Lisin mainitsemasta puurojuhlasta ennen kuin suunnistamme kännykän näytön valossa takaisin autolle.

– Me olemme olleet mukana järjestämässä puurojuhlan jo pitkään. Onneksi täällä Saaristotiellä on mukavia ihmisiä, Jyrki ja Lotta sanovat.

 
 

 

Skärgårdsvägen pulserar av liv också i vintermörkret

Man kan nästan ta på mörkret ute på holmen Vahterpää vid Skärgårdsvägen i Lovisa. I kvällens mörker kan man ana sig till närheten av havet, för det svallar ännu öppet i början av vintern. Invånarna längs Skärgårdsvägen tar ut allt de kan få av mörkret. I husen och på gårdarna blinkar allehanda belysningsarmaturer och ljuslyktor. Bara ett hus vill ligga osynligt. Dit hittar vi med hjälp av en ficklampa.

 

 

Gäss och kantareller

De kom och de kom och de kom. I det oändliga. Nämligen gässen. En sådan syn, och ett sådan ljud! Det var den första våren 2012 för Anssi och Leena Laine i det nya hemmet där Skärgårdsvägen tog slut i Söderby. Den första sena hösten och vintern låg bakom dem då de såg synen som för alltid etsat sig fast i deras minne. Det var gässens vårflytt.

– Vi satt på verandan till strandbastun och förundrade oss över de väldiga flockarna av gäss som flög över oss, säger Leena Laine.

De bor i det före detta lotshuset på Lövö. Huset flyttades till sin nuvarande plats 1912. Paret Laine har renoverat det så att huset är i deras smak. Den öppna spisen skapar stämning och luftvärmepumpen sprider behaglig värme. Utomhus är det mörkt som i en säck, men inomhus brinner många ljus. Leena Laine som flyttat från Borgå till Lovisa säger att det i början var svårt att vänja sig vid mörkret.

– Det kräver lite övning. I början var mörkret till och med lite skrämmande. För mig var det en ganska stor sak att flytta från Borgå till landet, säger Leena som precis gått i pension.

Men havet. Leena älskar havet i alla dess skepnader. Och visst är det härligt då havet syns överallt alldeles i närheten. Ibland stormar det, ibland är det bleke.

– Havet ser aldrig likadant ut, konstaterar Leena.

Naturen har även annars överraskat. Strax före jul hittades kantareller i skogen. De åts med god aptit. När snön täcker kantarellerna och isen lägger sig över havet, då utvidgar Leena och Anssi sitt revir.

– Vi skidar inte, men vi promenerar gärna på isen.

Det allra bästa enligt Leena är gemenskapen i den lilla byn. Ingen behöver känna sig ensam ens under den mörkaste vintertiden. Känslan av säkerhet ökar också då man vet att om man behöver hjälp, så får man hjälp.

– Alla är alltid redo att erbjuda hjälp, säger Leena tacksamt.

 
 

En gårdslo med sina ungar

Bara ett stenkast borta från Laines bor fiskaren Micke Lindholm med sin familj. Han är känd bland Lovisaborna och familjens hus finns uppe på en backe. Även Lindholms tomt är omgiven av havet på nedre sidan av huset. Det stilla kluckandet från vattnet låter spännande och samtidigt mysigt i kvällsmörkret.

Familjen Lindholm utnyttjar havets närhet på alla sätt. På de maffiga klipporna finns en stor terrass. Djurlivet är rikt på området. Samma dag som vi besöker familjen har en lo med två ungar gästat gården.

– En gång såg jag att lon hade en mårdhund i sin käft. Det är ganska speciellt att en lo ständigt kommer till gården, säger Micke.

Att bo invid havet mitt i naturen har även annars hämtat naturen och dess djur nära familjen. Det finns hjortar, älgar och havsörnar, som en fiskare ser väldigt ofta. Med tanke på sitt jobb väntar Micke att isen ska lägga sig på vintern. Då kommer inte sälarna, som är ett ständigt gissel, åt fiskarna. Sälarna håller nämligen på att förstöra fiskenäringen.

– Under isen kommer sälarna inte så långt, de behöver syre. Därför är vinterfisket ännu till en viss del lite skyddat från sälarnas förstörande framfart.

Isen och snön bjuder också på annan glädje. Mörkret och alla de grå nyanserna viker undan för ljuset. Skymningsrelän är inte längre på hela dagen, och familjen kan göra utfärder på isen.

– Speciellt vårvintern är fin. Vi hoppas vi får en kall vinter så att vi kan röra på oss och skida på isen. Förra vintern var isen lagom tjock, men tidigare vintrar har vi inte haft is alls, minns Micke.

 
 

Taket avslöjar då vintermörkret är över

Såg vi glimten av något svart där under granen? Precis som om strålkastarskenet från bilen hade träffat två nyfikna kattögon. Vi befinner oss fem kilometer från familjen Lindholm, och mitt i mörkret blinkar en upplyst gran utomus. Den blir klädd med julljus redan till lillajul. Granen fungerar som utomhusbelysning på lantstället där Ann-Lis Udd bor. Det är ändå så pass mörkt att vi inte ser en glimt av katten Liisa. Liisa är nämligen helsvart, enligt Ann-Lis en stilig kattfru.

Familjen Udd har bott på gården 32 år, men Liisa adopterades för några år sedan då kattens familj flyttade från Lovisa till Helsingfors.

– Stadskatten blev en katt på landet. Den är duktig på att jaga möss. Liisa har också sina egna platser på gården där hon sover. Men då det är riktigt kallt kommer hon nog in, säger Ann-Lis.

Det blir tal om det exceptionellt långa elavbrottet, som förorsakades av snöstorm och hård vind, och som chockade Lovisaborna. Kanske något överraskande var tillgången till el längs Skärgårdsvägen bättre än i Lovisa överlag. Ann-Lis säger att hon ändå är beredd om mörknet tar över.

– Att ha en pannlampa är viktigt. Likaså en ficklampa och en radio som fungerar med batteri. Vi har också en vedeldad ugn, så vi blir inte utan varmt vatten och mat.

Gården domineras av en vacker men obebodd byggnad. Den har ändå en viktig betydelse i familjen Udds liv. När man ser på den kan man nämligen räkna ut när det är mörka tider och när ljuset återvänder. I november försvinner solen bakom byggnadens tak, för att återvända i februari. Då är den allra mörkaste perioden över. Det är roligt att tänka på samtidigt som man lyssnar till klockan som tickar i vardagsrummet.

– Inte känner vi oss ensamma här om vintrarna heller. Vi ser ljuset från grannarnas fönster, säger Ann-Lis med ett leende.

Hon är pensionerad och har hela tiden något att göra. Lovisa centrum ligger inte långt borta och Ann-Lis är en aktiv person. Till evenemangen längs Skärgårdsvägen hör bland annat sommartorget på Ringborg, och inför julen är grötfesten en tradition. Där bjuds på varierande underhållning och mycket gott att äta.

Då vi lämnar gården kallar vi ännu på Liisa, men vi ser inte ens skymten av henne.

– Hon är ganska noga då det gäller våra gäster, säger Ann-Lis.

 
 

Hemtrevligt mörker

Hur i hela friden ska man köra in till gården? Mitt i mörkret ser vi nog lockande sken av levande ljus, men det ser inte ut som om det fanns en väg som leder till gården. Vi måste stanna bilen vid några skenor i marken. I skenet från billyktorna ser det ut som om skenorna leder ner i havet. Omkring oss finns stora hallar och i dem finns båtar, vi är ju på tomten till ett båtvarv. Husbonden Jyrki Ikonen möter oss med en ficklampa. Då vi följer honom kommer vi fram till det vackra stenhusets veranda. Ljuslyktor sprider ett blygsamt sken i den becksvarta kvällen. På den här gården firar man inte med maffiga elarmaturer. Från havet syns huset inte alls.

– Vi vill inte ha ljus på vår gård. Vi tycker om vinterns mörker, säger Jyrki och Lotta Ikonen.

Naturen och havet är en hjärtesak för paret. Lotta är hantverkare och Jyrki driver ett båtvarv. Lotta och Jyrki säger att de alldeles särskilt älskar vintern i närheten av Skärgårdsvägen. Här har det bott i lugn och ro i 16 år. Barnen har vuxit sig stora mitt i naturen. Det äldsta barnet studerar i Åbo och det yngsta går på sista klassen i gymnasiet i Lovisa.

– Då vintern kommer blir livet lugnare. Sommaren är en brådare tid för oss. Fastän vi rör oss med båt på havet blir vårt revir större på vintern. Då kan vi bekanta oss med sådana holmar och platser som man inte når med båt då det finns så många grund, konstaterar Lotta och Jyrki.

Det bästa är vinterutflykterna längs isen. Paret som älskar naturen använder sig inte av brummande fordon. De skidar, promenerar eller tar sig med vatten- eller sparkkälke till holmarna. Lotta och Jyrki fiskar också mycket för husbehov.

– Vi pimpelfiskar eller använder nät. På utfärderna har vi alltid matsäck med oss. Det är det allra bästa, säger Jyrki med ett leende.

De har tvingats uppleva hur också skogen längs Skärgårdsvägen avverkas. Havet tröstar även då.

– Havet och holmarna kvarstår ganska oförändrade, säger de.

Under bordet får vi syn på en söt liten nos och ännu vackrare ögon. Den 12 år gamla hunden Nieida gör bekantskap med oss. Den får löpa fritt så mycket den orkar. Nieida känner till tomtens gränser.

– Hundens min avslöjar minsann om den har sprungit för långt bort, säger Lotta och ler.

Och innan vi lämnar gården med hjälp av belysning från våra mobiltelefoner blir de ännu några ord om grötfesten som också Ann-Lis pratade om.

– Vi har länge varit med och arrangerat den. Lyckligtvis finns det här längs Skärgårdsvägen många trevliga människor, säger Jyrki och Lotta.

 
 
Teksti Reija Kokkola  Kuvat Kalevi Ketoluoto Översättning Carita Liljendahl

1
Pikkukaupunki
Instagram did not return a 200.

Follow Us