Ihmiset

Kaupunginosasarja: Saaristotie sykkii elämää talven pimeydessäkin

10.1.2018
Saaristotie - Leena Laine

Alku­tal­ven pimeys on käsinkos­ketelta­va Lovi­isan Saaris­totiel­lä Vahter­pään saarel­la. Illan pimey­dessä meren läheisyy­den voi ais­tia, sil­lä alku­talves­ta se liplat­taa vielä avoime­na. Saaris­to­tien asukkaat otta­vat pimey­destä kaiken irti. Talois­sa ja pihoil­la välkkyvät mon­en­laiset val­ot ja kynt­tilä­ly­hdyt. Vain yksi halu­aa olla näkymät­tömis­sä. Sinne löysimme tasku­lam­pun avul­la.

 

 

Han­hia ja kantarelle­ja

Niitä tuli ja tuli ja tuli. Lop­ut­tomasti. Nimit­täin han­hia. Mikä näky, mikä ääni! Oli Anssi ja Leena Laineen ensim­mäi­nen kevät uudessa kodis­sa aivan Saaris­to­tien kär­jessä, Söder­byn kylässä vuon­na 2012. Ensim­mäi­nen myöhäis­syksy ja sydän­talvi oli­vat takana, kun he näkivät ikuis­es­ti mieleen jääneen näyn. Se oli han­hien kevät­muut­to.

– Istu­imme rantasaunan kuis­til­la ja ihmette­limme val­tavia han­hiparvia, joi­ta lensi ylit­semme, Leena Laine ker­too.

He asu­vat entisessä Lehtisen saaren luot­si­talos­sa, joka siir­ret­ti­in nykyiselle paikalleen vuon­na 1912. Laineet ovat remon­toi­neet sitä mieleisek­seen. Tak­ka luo tun­nel­maa ja ilmaläm­pöpump­pu läm­mit­tää mukavasti. Ulkona on säkkip­imeää, mut­ta sisäl­lä palavat lukuisat kynt­tilät. Por­voos­ta Lovi­isaan muut­tanut Leena Laine sanoo, että alku­un oli vaikea tot­tua pimey­teen.

– Se vaati hie­man opet­telua. Aluk­si pimeys jopa vähän pelot­ti. Min­ulle oli Por­voos­ta tänne maalle muut­ta­mi­nen kohtu­ullisen iso jut­tu, juuri eläk­keelle jäänyt Leena ker­too.

Mut­ta se meri. Leena rakas­taa mer­ta sen kaikissa olo­muodois­sa. Ja onhan se ihanaa, kun meri näkyy kaikkial­la siinä ihan lähel­lä. Joskus se riehuu, joskus on pläkä­tyyn­tä.

– Meri ei ole koskaan saman näköi­nen, Leena toteaa.

Luon­to on yllät­tänyt muutenkin. Vielä vähän ennen joulua met­sästä löy­tyi kantarelle­ja. Ne syöti­in hyväl­lä halul­la. Sit­ten kun lumi peit­tää kantarel­lit ja meri saa jääpeit­teen­sä, Leena ja Anssi laa­jen­ta­vat revi­ir­iään.

– Emme hiihdä, mut­ta kävelemme mielel­lämme jääl­lä.

Ihan paras­ta Leenan mielestä on pienen kylän yhteisöl­lisyys. Edes sydän­tal­ven keskel­lä ei tarvitse tun­tea itseään yksinäisek­si. Tur­val­lisu­u­den tun­net­ta lisää tieto siitä, että jos tarvit­see apua, sitä myös saa.

– Kaik­ki ovat aina valmi­ita tar­joa­maan apuaan, Leena kiit­tää.

 

saaaristotie_mickelindholm

 

Piha-ilves poikasi­neen

Vain kiven­heiton päässä Laineista asuu lovi­isalaisille tut­tu kalas­ta­ja Micke Lind­holm per­hei­neen. Val­ta­va talo on korkeal­la mäel­lä, ja tääl­läkin meri ympäröi tont­tia kaikkial­la talon ala­puolel­la. Illan pimey­dessä sen hil­jainen lipla­tus tun­tuu jän­nältä, mut­ta samal­la kotoisalta. Lind­holmit ovatkin otta­neet meren läheisyy­destä kaiken irti. Muhkei­den kallioiden lomas­sa on mit­ta­va teras­si. Alueen eläimistö on rikas­ta. Viimek­si tänään pihal­la vieraili ilves parin pen­tun­sa kanssa.

– Ker­ran näin supikoiran ilvek­sen suus­sa. On aika erikoista, että ilves tulee jatku­vasti pihapi­iri­in, Micke pohtii.

Meren äärel­lä luon­non keskel­lä asum­i­nen on muutenkin tuonut luon­non ja sen eläimet lähelle. On peu­ro­ja, hirviä ja merikotkia, joi­ta kalas­ta­ja näkee erit­täin usein. Ammat­tin­sa vuok­si Micke odot­taa jäi­den tuloa tal­ven kyn­nyk­sel­lä. Sil­loin kalas­ta­jien ikiriesa, hyl­keet, eivät pääse kalo­jen kimp­pu­un. Ne nimit­täin läh­es tuhoa­vat kalas­ta­jien elinkeinon.

– Ne eivät pääse jään alla kovin pitkälle, kos­ka ne tarvit­se­vat hap­pea. Sik­si talvikalas­tus on edes jonkin ver­ran suo­jas­sa hylkei­den tuhol­ta, Micke toteaa.

On jäästä ja lumes­ta muu­takin iloa. Pimeys ja har­maus väistyvät lumen tuo­man val­on alle. Pihan hämäräkytkin ei enää ole pääl­lä koko päivää, ja per­he pääsee retkeilemään jäälle.

– Etenkin kevät­talvi on hienoa aikaa. Toivomme pakkastalvea, että pääsemme liikku­maan ja hiihtämään jäälle. Viime tal­ve­na jää oli riit­tävän kestävää, mut­ta sitä edeltäv­inä talv­ina jäätä ei ollut lainkaan, Micke muis­telee.

 

saaaristotie_annlisudd

 

Kat­to ker­too kaamosa­jan

Vilahtiko tuol­la kuusen alaok­sis­sa jotain mus­taa? Ihan kuin auton val­ot oli­si­vat valais­seet kak­si utelias­ta kissan­silmää. Olemme viiden kilo­metrin päässä Lind­holmeista, ja pimey­den keskel­lä vilkkuu valais­tu ulkoku­usi. Se saa joulu­val­ot ylleen jo pikku­joulus­ta. Kuusi toimii Ann-Lis Uddin maati­lan pääraken­nuk­sen ulko­valais­tuk­se­na. On kuitenkin sen ver­ran pimeää, että Liisa-kissas­ta ei sit­tenkään näy vilaus­takaan. Liisa on nimit­täin läh­es täysin mus­ta, tyy­likäs kissarou­va, kuten Ann-Lis sitä kuvailee. Uddit ovat asuneet tilal­laan 32 vuot­ta, mut­ta Liisan he adop­toi­vat joitakin vuosia sit­ten, kun sen per­he muut­ti Lovi­isas­ta Helsinki­in.

– Kaupunki­laiskissas­ta tuli maalaiskisu. Se on erit­täin hyvä hiirestäjä. Liisal­la on omat paikkansa pihapi­iris­sä, jos­sa se myös yöpyy. Pakkasil­la se tulee kyl­lä sisälle, Ann-Lis ker­too.

Puhe kier­tyy lovi­isalaisia järkyt­täneeseen harv­inaisen pitkään sähkökatkoon, joka aiheu­tui lumimyräkästä ja kovas­ta tuules­ta. Ehkä vähän yllät­täen Saaris­totiel­lä sähköä saati­in parem­min kuin muual­la Lovi­isas­sa. Ann-Lis ker­too kuitenkin ole­vansa valmiuk­sis­sa, jos pimeys val­taa tienoon.

– Otsalamp­pu on tärkeä. Samoin tasku­lamp­pu ja paris­toil­la toimi­va radio. Meil­lä on myös puuliesi, joten emme jää ilman läm­mintä vet­tä ja ruokaa.

Talon pihapi­ir­iä hal­lit­see kau­nis, mut­ta asuma­ton raken­nus. Sil­lä on kuitenkin yksi tärkeä merk­i­tys Uddi­en elämälle. Siitä voi nimit­täin laskea pimeän ja val­oisan ajan. Mar­rasku­us­sa aurinko häipyy sen katon taakse palatak­seen jälleen helmiku­us­sa. Kaamos on ohi! Sitä on muka­va ajatel­la olo­huoneen kel­lon rak­sut­tamista kuun­nel­lessa.

– Ei tääl­lä talvel­lakaan ole yksinäistä. Naa­purien val­ot näkyvät ikku­nas­ta, Ann-Lis hymy­ilee.

Hän on eläk­keel­lä, ja tekemistä riit­tää. Ei Lovi­isan keskus­ta sen­tään liian kaukana ole. Ann-Lis on mon­es­sa mukana. Saaris­to­tien tapah­tu­mi­in kuu­lu­vat muun muas­sa Ring­bor­gin kesä­tori, ja ennen joulua tra­di­tiona on puuro­juh­la, jos­sa on tar­jol­la mon­en­laista kivaa viihdyket­tä ja hyvää syötävää. Lähtiessämme huhuilemme vielä Liisaa, jos­ta ei kuitenkaan näy hän­nän vilah­dus­takaan.

– Se on vähän tark­ka vierail­i­joiden suh­teen, Ann-Lis sanoo.

 

saaaristotie_ikoset

 

Kotoisaa pimeyt­tä

Miten ihmeessä pihaan oikein aje­taan? Pimey­den keskel­lä näkyy kyl­lä kut­su­vaa kynt­tilän­val­oa, mut­ta mikään tie ei oikein näytä johta­van pihalle. Auto on pysäytet­tävä raitei­den eteen. Val­oki­ilas­sa ne näyt­täi­sivät johta­van mereen. Ympäril­lä on iso­ja halle­ja, jois­sa on veneitä, olem­me­han ven­eveistäjän pihas­sa. Talon isän­tä Jyr­ki Iko­nen tulee vas­taan tasku­lam­pun kanssa. Hän­tä seu­rat­en pääsemme kau­ni­in kiv­i­talon kuis­tille. Kynt­tilä­ly­hdyt tuo­vat hen­toa val­oa pilkkopimeään iltaan. Tässä pihapi­iris­sä ei juh­li­ta muhkeil­la sähkö­val­oil­la. Mereltä kat­sot­tuna taloa ei näy lainkaan.

– Me emme halua val­o­ja pihaan. Pidämme talvis­es­ta pimey­destä, Jyr­ki ja Lot­ta Iko­nen sanovat.

Luon­to ja meri ovat heille sydä­me­na­sia. Lot­ta on käsi­työ­taiteil­i­ja ja Jyr­ki pyörit­tää ven­eveistämöä. Lot­ta ja Jyr­ki sanovat rakas­ta­vansa eri­toten talvea Saaris­to­tien läheisyy­dessä. Tässä he ovat asuneet omas­sa rauhas­saan 16 vuot­ta. Lapset ovat kas­va­neet isoik­si luon­non keskel­lä. Pariskun­nan van­hempi lap­si opiskelee Turus­sa, ja nuorem­pi käy lukion viimeistä luokkaa Lovi­isas­sa.

– Tal­ven tullen elämä rauhoit­tuu. Kesä on meille kiireisem­pää aikaa. Vaik­ka liikum­mekin merel­lä veneel­lä, talvel­la revi­iri laa­jen­tuu entis­es­tään. Sil­loin pääsemme tutus­tu­maan sel­l­aisi­inkin saari­in ja paikkoi­hin, joi­hin karikkoisel­la merel­lä ei ole veneel­lä asi­aa, Lot­ta ja Jyr­ki jut­tel­e­vat.

Paras­ta ovat talviretket jäätä pitkin. Luon­toa kun­nioit­ta­va pariskun­ta ei käytä pör­rääviä kulku­vä­lineitä. Hiihtäen, kävellen ja vesi- tai potkukelkkaa käyt­täen men­nään saariretkille. Pariskun­ta myös kalas­taa paljon omaan käyt­töön­sä.

– Verkoil­la tai pilkkien. Retkil­lä meil­lä on mukana eväitä. Sehän on ihan paras­ta, Jyr­ki hymy­ilee.

He ovat joutuneet näkemään, kuin­ka myös Saaris­to­tien seudun puus­toa on hakat­tu. Meri tuo lohtua tähänkin.

– Meri ja saaret pysyvät melko muut­tumat­tom­i­na, he totea­vat.

Pöy­dän alta kurkot­taa suloinen kuono ja vielä kau­ni­im­mat silmät. 12-vuo­tias Niei­da-koira siel­lä tekee tut­tavu­ut­ta. Se saa lauka­ta vapaana sen minkä käpälistä vielä läh­tee. Niei­da kun tun­tee ton­tin rajat.

– Kyl­lä sen ilme pal­jas­taa heti, jos se on men­nyt liian pitkälle, Lot­ta hymy­ilee.

Ja sit­ten vielä pari sanaa Ann-Lisin mainit­se­mas­ta puuro­juh­las­ta ennen kuin suun­nistamme kän­nykän näytön val­os­sa takaisin autolle.

– Me olemme olleet mukana jär­jestämässä puuro­juh­lan jo pitkään. Onnek­si tääl­lä Saaris­totiel­lä on mukavia ihmisiä, Jyr­ki ja Lot­ta sanovat.

 

 

Skärgårdsvägen pulserar av liv också i vintermörkret

Man kan näs­tan ta på mörkret ute på hol­men Vahter­pää vid Skärgårdsvä­gen i Lovisa. I kväl­lens mörk­er kan man ana sig till närheten av havet, för det sval­lar ännu öppet i bör­jan av vin­tern. Invå­nar­na längs Skärgårdsvä­gen tar ut allt de kan få av mörkret. I husen och på går­dar­na blinkar alle­han­da belysningsar­ma­tur­er och ljus­lyk­tor. Bara ett hus vill lig­ga osyn­ligt. Dit hit­tar vi med hjälp av en fick­lam­pa.

 

 

Gäss och kantareller

De kom och de kom och de kom. I det oändli­ga. Näm­li­gen gässen. En sådan syn, och ett sådan ljud! Det var den förs­ta våren 2012 för Anssi och Leena Laine i det nya hem­met där Skärgårdsvä­gen tog slut i Söder­by. Den förs­ta sena hösten och vin­tern låg bakom dem då de såg synen som för alltid etsat sig fast i deras minne. Det var gässens vår­fly­tt.

– Vi satt på veran­dan till strand­bas­tun och förun­drade oss över de väldiga flockar­na av gäss som flög över oss, säger Leena Laine.

De bor i det före det­ta lot­shuset på Lövö. Huset fly­t­tades till sin nuvarande plats 1912. Paret Laine har ren­over­at det så att huset är i deras smak. Den öpp­na spisen ska­par stämn­ing och luftvärmepumpen sprid­er behaglig värme. Utomhus är det mörkt som i en säck, men inomhus brin­ner mån­ga ljus. Leena Laine som fly­t­tat från Borgå till Lovisa säger att det i bör­jan var svårt att vän­ja sig vid mörkret.

– Det kräver lite övn­ing. I bör­jan var mörkret till och med lite skräm­mande. För mig var det en gan­s­ka stor sak att fly­t­ta från Borgå till lan­det, säger Leena som pre­cis gått i pen­sion.

Men havet. Leena älskar havet i alla dess skep­nad­er. Och visst är det härligt då havet syns över­allt allde­les i närheten. Ibland stor­mar det, ibland är det bleke.

– Havet ser aldrig likadant ut, kon­stat­er­ar Leena.

Naturen har även annars över­raskat. Strax före jul hit­tades kantareller i sko­gen. De åts med god aptit. När snön täck­er kantareller­na och isen läg­ger sig över havet, då utvidgar Leena och Anssi sitt revir.

– Vi ski­dar inte, men vi promener­ar gär­na på isen.

Det all­ra bäs­ta enligt Leena är gemen­skapen i den lil­la byn. Ingen behöver kän­na sig ensam ens under den mörkaste vin­ter­tiden. Känslan av säk­er­het ökar ock­så då man vet att om man behöver hjälp, så får man hjälp.

– Alla är alltid redo att erb­ju­da hjälp, säger Leena tack­samt.

 

En gård­s­lo med sina ungar

Bara ett stenkast bor­ta från Laines bor fiskaren Micke Lind­holm med sin familj. Han är känd bland Lovis­abor­na och famil­jens hus finns uppe på en backe. Även Lind­holms tomt är omgiv­en av havet på nedre sidan av huset. Det stil­la kluckan­det från vat­tnet låter spän­nande och sam­tidigt mysigt i kvällsmörkret.

Famil­jen Lind­holm utnyt­t­jar havets närhet på alla sätt. På de maf­fi­ga klip­por­na finns en stor ter­rass. Djurlivet är rikt på området. Sam­ma dag som vi besök­er famil­jen har en lo med två ungar gäs­tat går­den.

– En gång såg jag att lon hade en mård­hund i sin käft. Det är gan­s­ka speciellt att en lo ständigt kom­mer till går­den, säger Micke.

Att bo invid havet mitt i naturen har även annars häm­tat naturen och dess djur nära famil­jen. Det finns hjor­tar, älgar och havsörnar, som en fiskare ser väldigt ofta. Med tanke på sitt jobb vän­tar Micke att isen ska läg­ga sig på vin­tern. Då kom­mer inte sälar­na, som är ett ständigt gis­sel, åt fiskar­na. Sälar­na håller näm­li­gen på att förstöra fiskenärin­gen.

– Under isen kom­mer sälar­na inte så långt, de behöver syre. Där­för är vin­ter­fisket ännu till en viss del lite sky­d­dat från sälar­nas förstörande fram­fart.

Isen och snön bjud­er ock­så på annan gläd­je. Mörkret och alla de grå nyanser­na viker undan för ljuset. Skymn­ingsrelän är inte län­gre på hela dagen, och famil­jen kan göra utfärder på isen.

– Speciellt vårv­in­tern är fin. Vi hop­pas vi får en kall vin­ter så att vi kan röra på oss och ski­da på isen. För­ra vin­tern var isen lagom tjock, men tidi­gare vin­trar har vi inte haft is alls, minns Micke.

 

Taket avs­lö­jar då vin­ter­mörkret är över

Såg vi glimten av något svart där under gra­nen? Pre­cis som om strålka­s­tarskenet från bilen hade träf­fat två nyfik­na kat­tö­gon. Vi befinner oss fem kilo­me­ter från famil­jen Lind­holm, och mitt i mörkret blinkar en upplyst gran uto­mus. Den blir klädd med julljus redan till lil­la­jul. Gra­nen funger­ar som utomhus­belysning på lantstäl­let där Ann-Lis Udd bor. Det är ändå så pass mörkt att vi inte ser en glimt av kat­ten Liisa. Liisa är näm­li­gen helsvart, enligt Ann-Lis en stilig kat­tfru.

Famil­jen Udd har bott på går­den 32 år, men Liisa adopter­ades för några år sedan då kat­tens familj fly­t­tade från Lovisa till Hels­ing­fors.

– Stad­skat­ten blev en katt på lan­det. Den är duk­tig på att jaga möss. Liisa har ock­så sina egna platser på går­den där hon sover. Men då det är rik­tigt kallt kom­mer hon nog in, säger Ann-Lis.

Det blir tal om det excep­tionellt lån­ga elavbrot­tet, som föror­sakades av snös­torm och hård vind, och som chock­ade Lovis­abor­na. Kanske något över­raskande var till­gån­gen till el längs Skärgårdsvä­gen bät­tre än i Lovisa över­lag. Ann-Lis säger att hon ändå är beredd om mörknet tar över.

– Att ha en pannlam­pa är vik­tigt. Likaså en fick­lam­pa och en radio som funger­ar med bat­teri. Vi har ock­så en vedel­dad ugn, så vi blir inte utan varmt vat­ten och mat.

Går­den domin­eras av en vack­er men obe­bodd byg­gnad. Den har ändå en vik­tig bety­delse i famil­jen Udds liv. När man ser på den kan man näm­li­gen räk­na ut när det är mör­ka tider och när ljuset åter­vän­der. I novem­ber försvin­ner solen bakom byg­gnadens tak, för att åter­vän­da i feb­ru­ari. Då är den all­ra mörkaste peri­o­den över. Det är roligt att tän­ka på sam­tidigt som man lyssnar till klock­an som tickar i vardagsrum­met.

– Inte kän­ner vi oss ensam­ma här om vin­trar­na heller. Vi ser ljuset från grannar­nas fön­ster, säger Ann-Lis med ett leende.

Hon är pen­sion­er­ad och har hela tiden något att göra. Lovisa cen­trum lig­ger inte långt bor­ta och Ann-Lis är en aktiv per­son. Till even­e­man­gen längs Skärgårdsvä­gen hör bland annat som­mar­tor­get på Ring­borg, och inför julen är gröt­festen en tra­di­tion. Där bjuds på varierande under­håll­ning och myck­et gott att äta.

Då vi läm­nar går­den kallar vi ännu på Liisa, men vi ser inte ens skymten av henne.

– Hon är gan­s­ka noga då det gäller våra gäster, säger Ann-Lis.

 

Hemtrevligt mörk­er

Hur i hela friden ska man köra in till går­den? Mitt i mörkret ser vi nog lockande sken av levande ljus, men det ser inte ut som om det fanns en väg som led­er till går­den. Vi måste stan­na bilen vid några skenor i marken. I skenet från bil­lyk­tor­na ser det ut som om skenor­na led­er ner i havet. Omkring oss finns sto­ra hal­lar och i dem finns båtar, vi är ju på tomten till ett båt­varv. Hus­bon­den Jyr­ki Iko­nen möter oss med en fick­lam­pa. Då vi föl­jer hon­om kom­mer vi fram till det vack­ra sten­husets veran­da. Ljus­lyk­tor sprid­er ett blygsamt sken i den becksvar­ta kvällen. På den här går­den firar man inte med maf­fi­ga elar­ma­tur­er. Från havet syns huset inte alls.

– Vi vill inte ha ljus på vår gård. Vi tyck­er om vin­terns mörk­er, säger Jyr­ki och Lot­ta Iko­nen.

Naturen och havet är en hjärte­sak för paret. Lot­ta är hantverkare och Jyr­ki dri­ver ett båt­varv. Lot­ta och Jyr­ki säger att de allde­les särskilt älskar vin­tern i närheten av Skärgårdsvä­gen. Här har det bott i lugn och ro i 16 år. Bar­nen har vux­it sig sto­ra mitt i naturen. Det äld­s­ta bar­net stud­er­ar i Åbo och det yngs­ta går på sista klassen i gym­nasi­et i Lovisa.

– Då vin­tern kom­mer blir livet lugnare. Som­maren är en brå­dare tid för oss. Fastän vi rör oss med båt på havet blir vårt revir större på vin­tern. Då kan vi bekan­ta oss med sådana hol­mar och platser som man inte når med båt då det finns så mån­ga grund, kon­stat­er­ar Lot­ta och Jyr­ki.

Det bäs­ta är vin­terut­fly­k­ter­na längs isen. Paret som älskar naturen använ­der sig inte av brum­mande for­don. De ski­dar, promener­ar eller tar sig med vat­ten- eller sparkkälke till hol­mar­na. Lot­ta och Jyr­ki fiskar ock­så myck­et för hus­be­hov.

– Vi pim­pelfiskar eller använ­der nät. På utfärder­na har vi alltid mat­säck med oss. Det är det all­ra bäs­ta, säger Jyr­ki med ett leende.

De har tvin­gats uppl­e­va hur ock­så sko­gen längs Skärgårdsvä­gen avverkas. Havet trös­tar även då.

– Havet och hol­mar­na kvarstår gan­s­ka oförän­drade, säger de.

Under bor­det får vi syn på en söt liten nos och ännu vack­rare ögon. Den 12 år gam­la hun­den Niei­da gör bekantskap med oss. Den får löpa fritt så myck­et den orkar. Niei­da kän­ner till tomtens gränser.

– Hun­dens min avs­lö­jar min­sann om den har sprun­git för långt bort, säger Lot­ta och ler.

Och innan vi läm­nar går­den med hjälp av belysning från våra mobil­tele­fon­er blir de ännu några ord om gröt­festen som ock­så Ann-Lis pratade om.

– Vi har länge var­it med och arranger­at den. Lyck­ligtvis finns det här längs Skärgårdsvä­gen mån­ga trevli­ga män­niskor, säger Jyr­ki och Lot­ta.

Tek­sti Rei­ja Kokko­la  Kuvat Kale­vi Ketolu­o­to Över­sät­tning Cari­ta Lil­jen­dahl

1
Pikkukaupunki