Talvisin luonto hiljenee. Varovainen ja kärsivällinen kulkija saattaa nähdä lumisessa metsässä hirven.
Metsästäjä Kenneth Avonius tuntee Loviisan seudun metsät. Retkillään hän on nähnyt peuroja, metsäkauriita, kotkia, kuusipeuroja, hirviä – ja yhä useammin villisikoja.
Avonius pitää eläimistä. Viiriäiskoiriensa kanssa hän muun muassa jäljittää liikenteessä loukkaantuneita eläimiä.
– Jäljitämme, kunnes löydämme. On kamalaa nähdä eläimen kärsivän. Haluan aina tehdä parhaani, hän sanoo.
Metsästämiseen kuuluu eläinten tappaminen, mutta itse asiassa se on hyvin pieni osa harrastusta. Ampumisen osuus on kenties prosentin luokkaa kokonaisuudesta ja metsästämisen vähiten hauska puoli. Kenneth nauttii eniten kaikesta muusta: koirien kanssa metsässä kulkemisesta ja eläinten tarkkailusta ja jäljittämisestä.
Loviisan metsät vilisevät eläimiä. Peuroja voi nähdä suurilla pelloilla Valkon suunnalla ja kuntoratojen läheisyydessä liikkuu hirviä. Loviisan harjulla liikkuu jäniksiä ja kettujakin.
– Saaristotien metsissä liikkuu monenlaisia eläimiä, ilveksiäkin, Avonius sanoo.
Metsän rauha
Talvisin metsässä on rauhallisempaa kuin muina vuodenaikoina, erityisesti jos lunta on paljon. Eläinten on raskasta liikkua lumessa, ja säästääkseen voimiaan ne liikkuvat pienemmillä alueilla. Talvisin alueet, joilla eläimet liikkuvat on helpompi löytää, ja jälkiä lumessa selkeä ja helppo seurata.
Useimmiten lumesta löytyy sorkanjäljet, jotka kuuluvat joko hirvelle, peuralle tai kauriille.
– Jos jälki on suurempi kuin kämmen, kyseessä on hirvi, tupakka-askin kokoinen jälki on peuran ja tulitikkurasiaan mahtuva jälki on metsäkauriin.
Talvimetsässä eläimen kohdatessaan kannattaa seistä paikoillaan rauhassa.
– Silloin voi päästä todella lähelle eläintä. Esimerkiksi hirvillä on heikko näkö. Jos pysyttelee paikoillaan, hirvi ei havaitse ihmistä.
Mutta eläimillä on uskomattoman hyvä hajuaisti ja ne reagoivat välittömästi liikkeeseen.
Jos sorkanjälki on suurempi kuin kämmen, kyseessä on hirvi, tupakka-askin kokoinen jälki on peuran ja tulitikkurasiaan mahtuva jälki on metsäkauriin.
Turvassa metsässä
Metsäneläimet eivät ole vaarallisia. Suuret petoeläimet ovat arkoja ja välttelevät ihmisiä. Eläimiä ei siis tarvitse pelätä, vaan suurempi riski on metsään eksymisessä. Talvisaikaan myös paleltumisen vaara on todellinen, erityisesti kokemattomalla ja huonosti varustautuneella retkeilijällä.
Suuren petoeläimen, kuten karhun kohtaamisen vaara tai mahdollisuus on erittäin pieni.
– Riistakamerat taltioivat lähes vuosittain jonkun yksittäisen karhun, mutta niitä ei ole montaa ja nämä harvatkin vain läpikulkumatkalla. Pedot liikkuvat laajalla alueella paria etsiessään. Ei meidän metsissä varsinaisesti karhuja ole, Avonius kertoo.
Susiakaan ei tarvitse pelätä. Yksittäisiä havaintoja tulee lähes vuosittain, mutta kyse on nuorista susista, jotka kulkevat metsien läpi etsiessään paikkaansa laumassa. Loviisassa ei oikeastaan ole susiakaan.
Kenneth Avoniuksen ainutlaatuisin eläinkokemus Loviisan metsissä on ahma, vaikka hän ei varsinaisesti ahmaa kohdannutkaan, riistakamera oli kuvannut sen.
– En olisi uskonut, että täällä on ahmoja. Eurojackpotin voittoon on suurempi todennäköisyys kuin ahman kohtaamiseen metsässä, Avonius päivittelee.
Talviretkelle lähtiessä on hyvä kertoa jollekin, minne on menossa ja ottaa evästä mukaan. Puhelimeen voi ladata kartta- ja hätäapplikaatioita, mutta on myös tärkeää opetella käyttämään niitä. Kaikkein tärkeintä on silti välttää turhia riskejä – aina ei ole tarpeellista lähteä kauas kokeakseen luontoa.
Saaristomme on suuri erämaa. Siellä on luotoja ja pieniä saaria ilman asutusta.
Saariston erämaa
Kenneth Avonius rakastaa luontoa. Metsät ovat hienoja, mutta toisaalta oikein isoja metsiä ei Loviisan seudulla ole jäljellä, eivätkä paikallismetsät ole kovin vanhoja. Aarniometsiä ei ole jäljellä juuri missään.
– Sydämeen sattuu nähdä avohakkuita, joilla kaikki on revitty maasta, mutta toisaalta ymmärrän että metsästä on otettava hyöty irti, hän toteaa.
Saaristossa on silti edelleen jäljellä paljon koskematonta luontoa.
– Saaristoa voi verrata Lappiin, kokemus on sama. Saaristomme on suuri erämaa. Siellä on luotoja ja pieniä saaria ilman asutusta.
Talvisin meren yllä voi nähdä kotkia. Ne syövät kalastajien jäälle jättämää kalaa.
– Kotka on mahtava lintu, Avonius sanoo.
Hän puhuu eläimistä innostavasti – on helppo kuvitella kotkan liitävän teräksenharmaalla talvitaivaalla tai hirven kahlaavan lumisessa havumetsässä – ja eläintarinoita Avoniuksella riittää.
Kerran hän jäljitti haavoittunutta villisikaa ja osui hirven haaskan kohdalle – sen ympäriltä nousi kaksi valtavaa kotkaa.
– Silloin näin, kuinka mahtavasta linnusta on kyse. Harvoin pääse niin lähelle kotkaa, hän sanoo.
Toisella kerralla Kenneth löysi pienen hirvenvasan, joka makoili aivan rauhassa ruohikossa.
– Emä oli varmaan mennyt lähettyville etsimään ruokaa. Vasa makasi hiljaa paikallaan. Eläinten pennut ovat uskomattoman suloisia.
Lempieläintä kysyttäessä Avonius miettii hetken.
– Metsäkauriit ovat hyvin kauniita, ne ovat uskomattoman hienoja eläimiä.
Kannattaa siis pakata reppu ja lähteä luontoretkelle, seurata jälkiä lumessa. Metsässä voi vaikka nähdä luontomme myyttisen kuninkaan, hirven, talviauringon alla.
Spår i snön
Vintertid, då skogarna är täckta av snö, är det fint att ge sig ut på skogsvandring. Om man rör sig tyst, har tålamod och står riktigt stilla kan man kanske få se en älg. Naturen är nära i Lovisa.
Jägaren Kenneth Avonius känner traktens skogar. På sina utfärder har han sett hjort, rådjur, älg, dovhjort, lokatter och allt flera vildsvin.
Kenneth Avonius är en jägare som tycker om djur. Han spårar också skadade djur med sina wachtelhundar, nästan alltid har djuren blivit skadade i trafiken.
– Man söker tills man hittar. Det är hemskt att se djur plågas. Man vill göra sitt bästa, säger Kenneth.
Det hör förstås till jakten att döda djur, men i själva verket är det en väldigt liten del av hobbyn. Att skjuta är en procent av jakten och det minst roliga. Det som är roligt är allt det andra, berättar Avonius. Att vara med hundarna ute i skogen, observera djur och följa dem.
Det vimlar av djur i skogarna i Lovisa. Man kan se rådjur på de stora åkrarna mot Valkom och det finns älgar i skogarna runt motionsspåren. På åsen i Lovisa kan man se fältharar och rävar.
– I skogarna vid Skärgårdsvägen finns det allt möjligt, till och med lokatter, säger Kenneth.
På vintern är skogen lugnare, speciellt om det finns mycket snö. Det är tungt för djuren att ta sig fram i snön och de rör sig på mindre områden där det finns mat, för att spara energi. På vintern är det lättare att hitta platserna där djuren betar. Spåren i snön är tydliga och lätta att följa.
De spår man oftast upptäcker i snön är klövspår. Spår av älg, hjort och rådjur.
– Om spåret är större än handen är det älg, om det är stort som en tobaksask är det hjort, om klövavtrycket ryms i en tändsticksask är det rådjur, förklarar Kenneth.
Om man ser ett djur i vinterskogen ska man vara stilla.
– Man kan komma väldigt nära djuren. Till exempel älgarna har dålig syn, om du står riktigt stilla kan de inte se dig.
Men djuren har ett otroligt luktsinne och de reagerar genast på rörelse.
Det vimlar av djur i skogarna i Lovisa.
Trygg i skogen
Skogens djur är inte farliga, de stora rovdjuren är väldigt skygga. Man behöver inte vara rädd, djuren går nog undan. Det är mycket större risk att tappa bort sig, och på vintern kan kölden vara farlig. Speciellt om man är oerfaren och dåligt föreberedd.
Chansen, eller risken, att råka på ett stort rovdjur som en björn är minimal.
Viltkameror fångar årligen in någon enstaka björn, men björnarna är inte många och de är nog bara på genomresa. De rör sig över stora områden då de söker en partner. Man kan inte säga att vi har björn i våra skogar, säger Avonius.
Man behöver inte vara rädd för vargar heller. Enstaka vargobservationer inkommer nästan årligen, men det handlar om unga vargar som rör sig genom skogarna och söker sin plats i flocken. Vi har inte varg i Lovisa.
Det mest unika Kenneth Avonius sett i de östnyländska skogarna är en järv – eller egentligen har han inte sett en järv. Det var en viltkamera som fångade järven.
Jag skulle aldrig ha trott att vi har järvar här. Det är större chans att vinna på Euro jackpot än att få se en järv i naturen. Jag skulle aldrig ha trott det, säger han.
Innan man ger sig ut på skogsutflykt på vintern är det bra att berätta för någon vart man är på väg och ta med en liten matsäck. Det finns kart– och nödapplikationer till mobilen som det kan vara bra att ladda ner – man måste också öva för att kunna använda dem. Det viktigaste är att undvika onödiga risker, man behöver inte ge sig långt ut i skogarna för att uppleva naturen.
Skärgårdens vildmark
Kenneth Avonius älskar den östnyländska naturen. Vi har fina skogar, men å andra sidan finns inga riktigt stora skogar kvar och ingenting är riktigt gammalt. Man kan inte tala om urskog.
– Det gör ont i hjärtat att se kalhyggen där allt är upprivet, men jag förstår att man måste ta nyttan ur skogen, säger han.
I skärgården finns det däremot mycket orörd natur kvar.
Man kan jämföra skärgården med Lappland. Det är samma upplevelse. Vår skärgård är en stor vildmark. Det finns så många fina obebyggda holmar, helt utan stugor.
Och vintertid kan man se örnar över havet. Örnarna äter fisk som fiskare lämnar kvar på isen.
Det är en så mäktig fågel, säger Kenneth.
Det är inspirerande att höra Kenneth berätta om djuren. Man kan föreställa sig de majestätiska örnarna på den stålblå vinterhimlen och se älgarna plumsa genom den djupa snön i de gröna barrskogarna. Och Kenneth Avonius har många djurberättelser.
Han berättar om hur han spårade ett skadat vildsvin i ett främmande område och råkade på en slaktgrop med skinn och ben av älg – plötsligt lyfte två örnar ur slaktgropen rakt framför honom.
– Då såg jag hur mäktig örnen är. Det är sällan man kommer så nära dem, säger han.
En gång hittade han en liten älgkalv som låg alldeles stilla i gräset.
Mamman hade gått någonstans för att äta. Kalven låg där alldeles tyst. Djurens ungar är otroligt söta.
På frågan om vilket är hans favoritdjur funderar han en stund.
– Jag tycker nog att rådjuren är de nättaste klövdjuren, de är så otroligt fina.
Att möta djur i naturen är alltid fint. Därför lönar det sig att packa ryggsäcken och ge sig ut till skogs och följa spåren i snön.
TEXT Bosse Hellsten ILLUSTRATION Milla Kaukiainen