Talvisin luonto hiljenee. Varovainen ja kärsivällinen kulkija saattaa nähdä lumisessa metsässä hirven.

Met­sästäjä Ken­neth Avo­nius tun­tee Lovi­isan seudun met­sät. Retkil­lään hän on näh­nyt peu­ro­ja, met­säkau­ri­ita, kotkia, kuusipeu­ro­ja, hirviä – ja yhä use­am­min vil­lisiko­ja.

Avo­nius pitää eläimistä. Viir­iäiskoirien­sa kanssa hän muun muas­sa jäljit­tää liiken­teessä loukkaan­tunei­ta eläim­iä.

– Jäljitämme, kunnes löy­dämme. On kamalaa nähdä eläi­men kär­sivän. Halu­an aina tehdä parhaani, hän sanoo.

Met­sästämiseen kuu­luu eläin­ten tap­pami­nen, mut­ta itse asi­as­sa se on hyvin pieni osa har­ras­tus­ta. Ampumisen osu­us on ken­ties pros­entin luokkaa kokon­aisu­ud­es­ta ja met­sästämisen vähiten haus­ka puoli. Ken­neth naut­tii eniten kaikesta muus­ta: koirien kanssa met­sässä kulkemis­es­ta ja eläin­ten tarkkailus­ta ja jäljit­tämis­es­tä.

Lovi­isan met­sät vili­sevät eläim­iä. Peu­ro­ja voi nähdä suuril­la pel­loil­la Valkon suun­nal­la ja kun­tora­to­jen läheisyy­dessä liikkuu hirviä. Lovi­isan har­jul­la liikkuu jäniksiä ja ket­tu­jakin.

– Saaris­to­tien met­sis­sä liikkuu mon­en­laisia eläim­iä, ilvek­siäkin, Avo­nius sanoo.

Met­sän rauha

Talvisin met­sässä on rauhal­lisem­paa kuin muina vuo­de­naikoina, eri­tyis­es­ti jos lun­ta on paljon. Eläin­ten on raskas­ta liikkua lumes­sa, ja säästääk­seen voimi­aan ne liikku­vat pienem­mil­lä alueil­la. Talvisin alueet, joil­la eläimet liikku­vat on helpom­pi löytää, ja jälk­iä lumes­sa selkeä ja help­po seu­ra­ta.

Useim­miten lumes­ta löy­tyy sorkan­jäl­jet, jot­ka kuu­lu­vat joko hirvelle, peu­ralle tai kau­ri­ille.

– Jos jäl­ki on suurem­pi kuin käm­men, kyseessä on hirvi, tupak­ka-askin kokoinen jäl­ki on peu­ran ja tuli­tikkurasi­aan mah­tu­va jäl­ki on met­säkau­ri­in.

Talvimet­sässä eläi­men koh­dates­saan kan­nat­taa seistä paikoil­laan rauhas­sa.

– Sil­loin voi päästä todel­la lähelle eläin­tä. Esimerkik­si hirvil­lä on heikko näkö. Jos pysyt­telee paikoil­laan, hirvi ei havaitse ihmistä.

Mut­ta eläimil­lä on usko­mat­toman hyvä hajuaisti ja ne reagoi­vat välit­tömästi liik­keeseen.

Jos sorkan­jäl­ki on suurem­pi kuin käm­men, kyseessä on hirvi, tupak­ka-askin kokoinen jäl­ki on peu­ran ja tuli­tikkurasi­aan mah­tu­va jäl­ki on met­säkau­ri­in.

Tur­vas­sa met­sässä

Met­säneläimet eivät ole vaar­al­lisia. Suuret petoeläimet ovat arko­ja ja vält­televät ihmisiä. Eläim­iä ei siis tarvitse pelätä, vaan suurem­pi ris­ki on met­sään eksymisessä. Talvi­saikaan myös palel­tumisen vaara on todel­li­nen, eri­tyis­es­ti koke­mat­toma­l­la ja huonos­ti varus­tau­tuneel­la retkeil­i­jäl­lä.

Suuren petoeläi­men, kuten karhun kohtaamisen vaara tai mah­dol­lisu­us on erit­täin pieni.

– Riis­takam­er­at tal­tioi­vat läh­es vuosit­tain jonkun yksit­täisen karhun, mut­ta niitä ei ole mon­taa ja nämä har­vatkin vain läpikulku­matkalla. Pedot liikku­vat laa­jal­la alueel­la paria etsiessään. Ei mei­dän met­sis­sä varsi­nais­es­ti karhu­ja ole, Avo­nius ker­too.

Susi­akaan ei tarvitse pelätä. Yksit­täisiä havain­to­ja tulee läh­es vuosit­tain, mut­ta kyse on nuorista susista, jot­ka kulke­vat met­sien läpi etsiessään paikkaansa lau­mas­sa. Lovi­isas­sa ei oikeas­t­aan ole susi­akaan.

Ken­neth Avo­niuk­sen ain­ut­laa­tu­isin eläinkoke­mus Lovi­isan met­sis­sä on ahma, vaik­ka hän ei varsi­nais­es­ti ahmaa kohdan­nutkaan, riis­takam­era oli kuvan­nut sen.

– En olisi uskonut, että tääl­lä on ahmo­ja. Euro­jack­potin voit­toon on suurem­pi toden­näköisyys kuin ahman kohtaamiseen met­sässä, Avo­nius päivit­telee.

Talviretkelle lähtiessä on hyvä ker­toa jollekin, minne on menos­sa ja ottaa evästä mukaan. Puhe­limeen voi lada­ta kart­ta- ja hätäap­p­likaa­tioi­ta, mut­ta on myös tärkeää opetel­la käyt­tämään niitä. Kaikkein tärkein­tä on silti vält­tää turhia riske­jä – aina ei ole tarpeel­lista lähteä kauas kokeak­seen luon­toa.

Saaris­tomme on suuri erä­maa. Siel­lä on luo­to­ja ja pieniä saaria ilman asu­tus­ta.

Saaris­ton erä­maa

Ken­neth Avo­nius rakas­taa luon­toa. Met­sät ovat hieno­ja, mut­ta toisaal­ta oikein iso­ja met­siä ei Lovi­isan seudul­la ole jäl­jel­lä, eivätkä paikallis­met­sät ole kovin van­ho­ja. Aarniomet­siä ei ole jäl­jel­lä juuri mis­sään.

– Sydämeen sat­tuu nähdä avo­hakkui­ta, joil­la kaik­ki on revit­ty maas­ta, mut­ta toisaal­ta ymmär­rän että met­sästä on otet­ta­va hyö­ty irti, hän toteaa.

Saaris­tossa on silti edelleen jäl­jel­lä paljon koske­ma­ton­ta luon­toa.

– Saaris­toa voi ver­ra­ta Lap­pi­in, koke­mus on sama. Saaris­tomme on suuri erä­maa. Siel­lä on luo­to­ja ja pieniä saaria ilman asu­tus­ta.

Talvisin meren yllä voi nähdä kotkia. Ne syövät kalas­ta­jien jäälle jät­tämää kalaa.

 – Kot­ka on mah­ta­va lin­tu, Avo­nius sanoo.

Hän puhuu eläimistä innos­tavasti – on help­po kuvitel­la kotkan liitävän teräk­sen­har­maal­la talvi­taivaal­la tai hir­ven kahlaa­van lumises­sa havumet­sässä – ja eläin­tari­noi­ta Avo­niuk­sel­la riit­tää.

Ker­ran hän jäljit­ti haavoit­tunut­ta vil­lisikaa ja osui hir­ven haaskan kohdalle – sen ympäriltä nousi kak­si val­tavaa kotkaa.

– Sil­loin näin, kuin­ka mah­tavas­ta lin­nus­ta on kyse. Har­voin pääse niin lähelle kotkaa, hän sanoo.

Toisel­la ker­ral­la Ken­neth löysi pienen hir­ven­vasan, joka makoili aivan rauhas­sa ruo­hikos­sa.

– Emä oli var­maan men­nyt lähet­tyville etsimään ruokaa. Vasa makasi hil­jaa paikallaan. Eläin­ten pen­nut ovat usko­mat­toman suloisia.

Lem­pieläin­tä kysyt­täessä Avo­nius miet­tii het­ken. 

– Met­säkau­ri­it ovat hyvin kau­ni­ita, ne ovat usko­mat­toman hieno­ja eläim­iä.

Kan­nat­taa siis paka­ta rep­pu ja lähteä luon­toretkelle, seu­ra­ta jälk­iä lumes­sa. Met­sässä voi vaik­ka nähdä luon­tomme myyt­tisen kuninkaan, hir­ven, talvi­au­ringon alla.   

Spår i snön

Vintertid, då skogarna är täckta av snö, är det fint att ge sig ut på skogsvandring. Om man rör sig tyst, har tålamod och står riktigt stilla kan man kanske få se en älg. Naturen är nära i Lovisa.

Jägaren Ken­neth Avo­nius kän­ner trak­tens skog­ar. På sina utfärder har han sett hjort, råd­jur, älg, dovhjort, lokat­ter och allt flera vildsvin.

Ken­neth Avo­nius är en jägare som tyck­er om djur. Han spårar ock­så skadade djur med sina wachtel­hun­dar, näs­tan alltid har djuren bliv­it skadade i trafiken.

– Man sök­er tills man hit­tar. Det är hem­skt att se djur plå­gas. Man vill göra sitt bäs­ta, säger Ken­neth.

Det hör förstås till jak­ten att döda djur, men i själ­va ver­ket är det en väldigt liten del av hob­byn. Att skju­ta är en pro­cent av jak­ten och det minst roli­ga. Det som är roligt är allt det andra, berät­tar Avo­nius. Att vara med hun­dar­na ute i sko­gen, observera djur och föl­ja dem.

Det vim­lar av djur i skog­a­r­na i Lovisa. Man kan se råd­jur på de sto­ra åkrar­na mot Valkom och det finns älgar i skog­a­r­na runt motion­sspåren. På åsen i Lovisa kan man se fältharar och rävar.

– I skog­a­r­na vid Skärgårdsvä­gen finns det allt möjligt, till och med lokat­ter, säger Ken­neth.

På vin­tern är sko­gen lugnare, speciellt om det finns myck­et snö. Det är tungt för djuren att ta sig fram i snön och de rör sig på min­dre områ­den där det finns mat, för att spara ener­gi. På vin­tern är det lättare att hit­ta plat­ser­na där djuren betar. Spåren i snön är tydli­ga och lät­ta att föl­ja.

De spår man oftast upp­täck­er i snön är klövspår. Spår av älg, hjort och råd­jur.

– Om spåret är större än han­den är det älg, om det är stort som en tobak­sask är det hjort, om klö­vavtryck­et ryms i en tänd­stick­sask är det råd­jur, förk­larar Ken­neth.

Om man ser ett djur i vin­ter­sko­gen ska man vara stil­la.

– Man kan kom­ma väldigt nära djuren. Till exem­pel älgar­na har dålig syn, om du står rik­tigt stil­la kan de inte se dig.

Men djuren har ett otroligt luk­tsinne och de rea­ger­ar genast på rörelse.

Det vim­lar av djur i skog­a­r­na i Lovisa.

Trygg i sko­gen

Sko­gens djur är inte farli­ga, de sto­ra rovd­juren är väldigt skyg­ga. Man behöver inte vara rädd, djuren går nog undan. Det är myck­et större risk att tap­pa bort sig, och på vin­tern kan kölden vara farlig. Speciellt om man är oer­faren och dåligt före­beredd.

Chansen, eller risken, att råka på ett stort rovd­jur som en björn är min­i­mal.

Viltkameror fån­gar årli­gen in någon ensta­ka björn, men björnar­na är inte mån­ga och de är nog bara på genom­re­sa. De rör sig över sto­ra områ­den då de sök­er en part­ner. Man kan inte säga att vi har björn i våra skog­ar, säger Avo­nius.

Man behöver inte vara rädd för var­gar heller. Ensta­ka var­gob­ser­va­tion­er inkom­mer näs­tan årli­gen, men det hand­lar om unga var­gar som rör sig genom skog­a­r­na och sök­er sin plats i flock­en. Vi har inte varg i Lovisa.

Det mest uni­ka Ken­neth Avo­nius sett i de öst­nyländ­s­ka skog­a­r­na är en järv – eller egentli­gen har han inte sett en järv. Det var en viltkam­era som fån­gade jär­ven.

Jag skulle aldrig ha trott att vi har jär­var här. Det är större chans att vin­na på Euro jack­pot än att få se en järv i naturen. Jag skulle aldrig ha trott det, säger han.

Innan man ger sig ut på skog­sut­fly­kt på vin­tern är det bra att berät­ta för någon vart man är på väg och ta med en liten mat­säck. Det finns kart– och nödap­p­lika­tion­er till mobilen som det kan vara bra att lad­da ner – man måste ock­så öva för att kun­na använ­da dem. Det vik­ti­gaste är att und­vi­ka onödi­ga risker, man behöver inte ge sig långt ut i skog­a­r­na för att uppl­e­va naturen.

Skärgår­dens vild­mark

Ken­neth Avo­nius älskar den öst­nyländ­s­ka naturen. Vi har fina skog­ar, men å andra sidan finns inga rik­tigt sto­ra skog­ar kvar och ingent­ing är rik­tigt gam­malt. Man kan inte tala om urskog. 

– Det gör ont i hjär­tat att se kalhyggen där allt är uppriv­et, men jag förstår att man måste ta nyt­tan ur sko­gen, säger han.

I skärgår­den finns det däre­mot myck­et orörd natur kvar.

Man kan jäm­föra skärgår­den med Lap­p­land. Det är sam­ma upplevelse. Vår skärgård är en stor vild­mark. Det finns så mån­ga fina obe­byg­g­da hol­mar, helt utan stu­gor.

Och vin­ter­tid kan man se örnar över havet. Örnar­na äter fisk som fiskare läm­nar kvar på isen.

Det är en så mäk­tig fågel, säger Ken­neth.

Det är inspirerande att höra Ken­neth berät­ta om djuren. Man kan förestäl­la sig de majestätiska örnar­na på den stål­blå vin­ter­himlen och se älgar­na plum­sa genom den dju­pa snön i de grö­na barrskog­a­r­na. Och Ken­neth Avo­nius har mån­ga djurberät­telser.

Han berät­tar om hur han spårade ett ska­dat vildsvin i ett främ­mande område och råkade på en slak­t­grop med skinn och ben av älg – plöt­sligt lyfte två örnar ur slak­t­gropen rakt fram­för hon­om.

– Då såg jag hur mäk­tig örnen är. Det är säl­lan man kom­mer så nära dem, säger han.

En gång hit­tade han en liten älgkalv som låg allde­les stil­la i gräset. 

Mam­man hade gått någon­stans för att äta. Kal­ven låg där allde­les tyst. Djurens ungar är otroligt söta.

På frå­gan om vilket är hans favorit­d­jur fun­der­ar han en stund.

– Jag tyck­er nog att råd­juren är de nät­taste klövd­juren, de är så otroligt fina. 

Att möta djur i naturen är alltid fint. Där­för lönar det sig att pac­ka ryg­gsäck­en och ge sig ut till skogs och föl­ja spåren i snön.   

TEXT Bosse Hell­sten ILLUSTRATION Mil­la Kauki­ainen