Eva Wahlström joutui urallaan monen kovan paikan eteen. Niistä hän selvisi isoveljiltä opitun sisukkuuden ja pelottomuuden ansiosta. Tässä haastattelussa uransa keväällä lopettanut nyrkkeilyn ensimmäinen ja ainoa suomalainen maailmanmestari kertoo, miten kipinä nyrkkeilyyn syntyi Loviisassa ja millaista oli kasvaa pikkukaupungin turvallisessa ja rauhaisassa miljöössä.
Madot! Ne vasta kiinnostavia ovat. Ja hämähäkitkin. Pieni Eva Wahlström on Loviisassa kesämökillä ja tutkii kiinnostuneena maassa mönkivien elämää. Pitäisikö niille rakentaa maja?
Kesäpäivät mökillä lentävät kuin siivillä, kun on paljon kiinnostavaa tutkittavaa.
– Viihdyin pienenä hyvin itsekseni. Tein rakennuksia madoille. Tykkäsin tehdä asioita ihan itsekseni. Tietenkin kävimme myös uimassa, kun mökillä oltiin, Eva muistelee 80-luvun alkua.
– Uimme monesti isän kanssa pitkiä, pitkiä matkoja, usein selällämme ja laulaen. Olimme myös rakentaneet hyppylaudan kivelle, jolle uimme veljieni kanssa temppuilemaan.
Loviisanlahdella sijaitseva Dunkahällin saari veti puoleensa kesät, talvet. Sinne Eva teki retkiä muun perheen kanssa Vera-nimisellä veneellä ja talvella hiihtäen. Hänestä on mukava kuulla, että saarelle on saatu uudet pöydät ja penkit.
– En muista milloin olen viimeksi käynyt siellä!
Veljiltä oppi sisukkuutta ja pelottomuutta
Evan lapsuudenperheessä ei varsinaisesti harrastettu urheilua, mutta terveelliseen liikkumiseen äiti ja isä kannustivat. Ulkona piti olla päivittäin neljä tuntia myös talvisin.
– Muistan, kuinka litistin nenän kiinni ikkunaan kun näin äidin puuhaamassa keittiössä.
Eva olisi mieluusti tullut jo sisälle vaikka kuorimaan perunoita ja laittamaan ne hellalle. Se kun oli usein hänen tehtävänsä.
– En päässyt. Äiti oli tarkka siitä, että me lapset ulkoilimme tarpeeksi.
Evalla on kaksi isoveljeä, häntä kahdeksan ja kymmenen vuotta vanhemmat. Ei siis ihme, että Eva tottui kaikenlaisiin poikamaisiin leikkeihin. Isoveljien kanssa oli hauskaa ja turvallista.
Eva sanoo, että veljet ottivat hänet mielellään mukaan puuhiinsa.
– En muista kertaakaan, etteivätkö he olisi huolineet minua mukaan. Veljiltäni opin sisukkuutta ja pelottomuutta, hän kiittää.
Lapsuus pikkukaupungissa oli turvallinen. Oli hienoa saada liikkua vapaasti.
Eva pohtii 11-vuotiaan Leon-poikansa elämää Helsingissä.
– Vaikka meillä Mäkkylässäkin on metsä ihan talon takana ja iso trampoliini pihalla, niin kyllä elämä Helsingissä on ihan erilaista kuin lapsuuteni Loviisassa.
Suhteesta syttyi kipinä nyrkkeilyyn
Teini-iässä Eva teki sitä mitä nuoret tuppaavat tekemään. Kaverit olivat tärkeitä, ja aikaa vietettiin kaupungilla hengaillen.
Tai ”roikkumalla”, kuten Eva tilannetta kuvailee. Istuttiin rappusilla ja pyörittiin Bruunin kioskin luona. Kokoonnuttiin Forumin nuorisotilassa. Pelattiin säbää.
– Ei ollut oikeastaan mitään kiusauksia ja houkutuksia. Ei siis ihme, että nyrkkeily vei minut mennessään 15-vuotiaana.
Eva muistelee, miten perhe söi joka päivä yhdessä kello 17.00. Lapsille oli tiukat säännöt ja tarkat kotiintuloajat. Usein Evasta tuntui, että kotiin oli tultava aikaisin, tai ainakin aikaisemmin kuin kavereiden. Yökyläilykään ei ollut sallittua. Tilanne muuttui, kun Eva alkoi seurustella loviisalaisen pojan kanssa.
Kihloihin he menivät Evan ollessa 15-vuotias. Suhde kesti neljä vuotta.
– Olen aina ollut kova sitoutumaan. Lisäksi omat vanhempani olivat tavanneet toisensa 14-vuotiaina. Ehkä siksi minusta oli luontevaa kihlautua nuorena.
Suhteesta syttyi kipinä myös nyrkkeilyyn. Evan kihlattu harrasti thainyrkkeilyä, ja Eva kulki mukana katsomassa treenejä, kuten tyttöystävillä oli tapana. Treenisalin äänet ja tuoksut sekä urheilun fyysisyys tekivät vaikutuksen.
– Poikaystävän ansiosta tutustuin nyrkkeilysalin ilmapiiriin. Se oli paikka, jossa tunsin oloni todella kotoisaksi.
Nyrkkeily auttoi myös koulunkäynnissä
Vaikka kotiväki ihmetteli nuoren tytön innostusta lajiin, Evalle oli päivänselvää, että hän alkaisi treenata. Hän muistelee myös ajatelleensa saavuttavansa joskus jopa maailmanmestaruuden. Se oli rohkeaa ajattelua, sillä vielä 90-luvulla suhtauduttiin vähättelevästi naisten nyrkkeilyyn.
– Aluksi treenasin liikuntahallissa. Siellä oli yksi nyrkkeilysäkki. Vähän myöhemmin perustimme Fageråsin salin Köpbackan vanhaan kouluun. Juoksin sinne kotoa aamuisin ennen koulun alkua ja taas uudestaan illalla läksyjen teon jälkeen. Rakastuin lajiin välittömästi!
Legendaarinen loviisalainen nyrkkeilijä
Teuvo Mankonen oli mukana valmentamassa. Hänellä oli iso rooli myös Evan treenaamisessa.
– Teuvo oli kiinnostunut lajin harrastajan psyykkisestä puolesta. Loviisan Riennon puheenjohtaja Raul Öhberg järjesti Loviisassa PM- ja SM-kilpailut. Ne voitin.
Nyrkkeily tehosti entisestään Evan koulunkäyntiä. Hän kertoo olleensa nopea oppimaan pelkästään kuuntelemalla. Arvosanat olivat hyviä, ja erityisesti Evaa kiinnostivat äidinkieli ja kirjoittaminen sekä kuvaamataito. Energiaa jäi kuitenkin koulunkäynnin oheen jopa liikaa.
– Nyrkkeilyyn sai puretuksi ylimääräistä energiaa, jota saattoi olla angstiin asti.
Pikkukaupungin pikku-Eva
Kun Eva liikkuu nykyisessä kotikaupungissaan Helsingissä, ihmiset kyllä huomaavat maailmanmestarin ja osoittavat ihailua omalla tavallaan.
– Ennen korona-aikaa kauppakeskuksessa eräs mummo laittoi yllättäen kätensä minun ympärilleni, Eva hymyilee.
Loviisassakin hänet huomataan, totta kai. Ihmiset tulevat juttelemaan niitä näitä. ”Ai, sinuakin näkee täällä.”
Eva kokee olevansa Loviisassa yhä ”se pikkukaupungin pikku-Eva”. Se on hänestä suloista.
– Samoin se, että täällä puhutaan ihmisistä etunimillä ja kaikki tuntevat toisensa.
Vaikka nuorena Eva koki haluavansa nähdä ja kokea enemmän kuin Loviisassa oli tarjolla, ei hänestä maailmankansalaista tullut. Maailmaa kiertänyt huippu-urheilija on yhä sydämeltään pikkukaupunkilainen.
– Elämäni on nyt Helsingissä, mutta en koe sitä kotikaupungikseni. Loviisaan on aina ihana tulla. Leonkin viihtyy mummolassa hyvin. Mieheni Niklas Räsäsen vanhemmat asuvat Kotkassa, joten voimme vierailla samalla reissulla myös heidän luonaan.
– Kun ajatukseni kiertyvät Loviisaan, ajattelen aina lapsuudenkotiani ja Fageråsin nyrkkeilytilaa Köpbackassa.
KUKA?
Eva Ulrika Birgitta Wahlström (Räsänen)
• Syntyi 30.10.1980 Loviisassa
• Asuu Helsingin Mäkkylässä
Ura:
• EM-hopeaa vuosina 2004 ja 2005
• Ensimmäinen ammattilaisnyrkkeilyn maailmanmestaruuden voittanut suomalainen vuonna 2015
• Vuoden esikuva, Uno-palkinto urheilugaalassa vuonna 2018
• Valmistui taiteiden kandidaatiksi Aalto-yliopistosta vuonna 2018
• Lopetti nyrkkeilyuransa maaliskuussa 2020
SMÅSTADENS LILL-EVA
Då Eva Wahlström, världsmästare och Lovisas mest framgångsrika boxare genom tiderna rör sig i sin gamla hemstad känns hon lätt igen och folk vill gärna komma och tala med henne. Då känner hon sig igen som “den där småstadens lill-Eva”. Det tycker hon är gulligt.
Maskar! De är först intressanta. Spindlar också. En ung Eva Wahlström är på sommarstugan i Lovisa och observerar de på marken krälande krypens liv med stort intresse. Borde man kanske bygga dem en koja?
Sommardagarna på stugan bara flyger förbi då det finns så mycket intressant att undersöka.
– Som barn trivdes jag bra ensam. Jag byggde saker åt maskarna. Jag trivdes med att göra saker för mig själv. Såklart badade vi också när vi ändå var på stugan, minns Eva 80-talets början.
– Vi simmade regelbundet med pappa långa, långa vägar. Oftast simmade vi på rygg och sjungande. Vi hade också byggt en språngbräda på en sten, till vilken jag och min bror simmade för att göra konster.
Ön Dunkahäll på Lovisafjärden lockade året om. Dit reste Eva och hennes familj på somrarna med båten Vera, och om vintrarna var det skidor som hjälpte dem att nå fram. Hon var glad att höra att stället fått nytt möblemang.
– Jag kan inte minnas när jag senast var där!
Från sina bröder fick hon lära sig uthållighet och mod
I Evas barndomsfamilj sysslade man egentligen inte med sport, men hälsosam motion och rörelse uppmuntrades av föräldrarna. Att vistas utomhus i minst fyra timmar var ett måste även på vintern.
– Jag minns hur jag mosade näsan mot fönstret då jag såg att mamma var i köket.
Eva hade hellre kommit in och skalat potatis och lagt dom på spisen, då den uppgiften oftast föll på henne.
– Men jag slapp inte in. Mamma var noggrann med att vi vistades tillräckligt utomhus.
Eva har två äldre bröder. Åldersskillnaden till den ena är åtta år och till den andra tio. Inte alltså undra på att hon blev van vid alla möjliga pojkaktiga lekar. I storebrödernas sällskap var det både tryggt och roligt.
Eva berättar att hennes bröder gärna tog henne med i deras sysslor.
– Jag kan inte minnas att de en gång skulle ha lämnat mig utanför. Från mina bröders sällskap fick jag både uthållighet och mod, berättar Eva tacksamt.
Barndomen i småstaden var trygg. Det var fint att få röra sig fritt.
Eva tänker på sin 11-åriga son Leos liv i Helsingfors.
– Fastän det finns en skog alldeles bakom vårt hus i Mäkkylä och en stor trampolin på gården skiljer det sig mycket från min barndom i Lovisa.
Från förhållandet tändes gnistan för boxning
Som tonåring gjorde Eva det som många andra tonåringar gör. Vännerna var viktiga och tiden spenderades mest på att hänga på stan.
Eller “roikkumalla”, som Eva själv uttrycker det.
– Vi satt på trappor och vistades kring Bruuns kiosk. Vi for till Forums ungdomsutrymmen och vi spelade innebandy.
– Det fanns inte egentligen några frestelser eller lockelser. Så inte undra på att boxningen drog mig med sig som femtonåring.
Eva minns hur familjen åt tillsammans varje dag klockan 17.00. Alla familjens barn hade strikta hemkomsttider. Eva kände ofta att hon var tvungen att komma hem tidigare än hennes vänner. Övernattning hos andra var också förbjudet. Situationen förändrades dock då Eva började sällskapa med en Lovisapojke.
De förlovade sig då Eva var femton och förhållandet höll i fyra år framåt.
– Jag har alltid haft lätt att förbinda mig. Dessutom träffades mina föräldrar som fjortonåringar och därför kändes det kanske naturlig för mig att förlova mig som ung.
Ur förhållandet tändes också intresset för boxning då Evas pojkvän höll på med thaiboxning. Eva gjorde som många flickvänner gör och följde med för att se på träningarna. Ljuden och lukterna från träningssalen, samt sportens kroppslighet gjorde ett intryck på Eva.
– Det var tack vare pojkvännen som jag bekantade mig med boxningshallens miljö. Det var där jag verkligen kände mig som hemma.
Boxningen hjälpte även med skolgången
Fastän den unga flickans intresse för grenen förundrade familjen så var det solklart för Eva att hon skulle börja träna. Hon minns att hon redan då tänkte på att nå världsmästerskapstiteln. Det var en modig tankebana, för på 90-talet förhöll sig många ännu nedlåtande till damboxning.
– Till en början tränade jag i idrottshallen. Där hade de en boxningssäck. Senare grundade vi Fagerås boxningshall i Köpbackas gamla skola. Jag sprang dit på morgonen före skolan började, och igen på kvällen efter att jag gjort mina läxor. Jag blev omedelbart förälskad i grenen!
Den legendariske Lovisaboxaren Teuvo Mankonen var med i coachandet. Han spelade också en stor roll i Evas träning.
– Han var intresserad av grenens psykiska sida. Ordförande för föreningen Loviisan Riento, Raul Öhberg, ordnade både finska och nordiska mästerskapstävlingar i Lovisa. Vilka jag vann.
Boxningen förbättrade också skolgången för Eva. Hon minns att hon lärde sig snabbt bara av att lyssna. Vitsorden var goda och Eva visade störst intresse för modersmål och bildkonst. Energin räckte också utöver skolarbetet lite väl mycket.
– Jag gjorde av med överlopps energi genom att boxas. Energi hade jag ibland så mycket att det ledde till ångest.
Småstadens lill-Eva
Då Eva rör sig i sin nuvarande hemstad Helsingfors känner nog människor igen henne och visar uppskattning på egna sätt.
– Före coronatiderna var det en gammal kvinna som slog armarna runt mig i köpcentret, säger Eva och ler.
Såklart läggs hon märke till i Lovisa också. Där kommer människor fram till henne och småpratar. “Jasså, du syns också häromkring”
Eva upplever ännu sig själv vara “den där småstadens lill-Eva”. Det tycker hon är gulligt.
–Lika också det att man här tilltalar alla med förnamn och alla känner alla.
Fastän Eva som ung ville uppleva mer än vad som fanns inom Lovisas gränser så blev det ingen kosmopolit av henne. Den beresta toppidrottaren är ännu till hjärtat en småstadsbo.
-Mitt liv är nu i Helsingfors, men det känns fortfarande inte som min hemstad. Det är alltid härligt att komma till Lovisa. Leo trivs också bra hos morföräldrarna. Min man, Niklas Räsänen har sina föräldrar i Kotka, alltså kan vi också besöka dom i samma väva.
– Då mina tankar flyter till Lovisa tänker jag oftast på mitt barndomshem och Fagerås boxningshall i Köpbacka.
VEM?
Eva Ulrika Birgitta Wahlström (Räsänen)
• Föddes i 30.10.1980 i Lovisa
• Bor för tillfället i Mäkkylä nära Helsingfors
Karriär:
•Vinnare av EM-silver i boxning för åren 2004 och 2005.
• Den första finländska världsmästaren i proffsboxning år 2015.
• Mottagare av Uno-priset för “Årets Förebild 2018”.
• Utexaminerades som konstkandidat från Aalto-universitetet 2018.
• Avslutade sin boxningskarriär i mars 2020.
Teksti Reija Kokkola Kuvat Hannu Käki & Eva Wahströmin kotialbumi