Aarno Saarinen har skött, trimmat och vårdat sin trädgård i årtionden. Blommorna är utan like och köksträdgården gör Saarinen så gott som fristående. Hälsosam honung kan han också få från sin egna biodling.
I Sarvlax i Lovisa, vid Sparvvägens kant, ligger en sagoträdgård. Det är tack vare Aarno Saarinens händer som trädgården under årtionden har fått sin nuvarande prakt. Blommornas skimrande färger håller i sig från vår till sena hösten. Den bördiga köksträdgården garanterar att Saarinen endast behöver köpa äpplen och potatis under vintern. Som en ytterligare rikedom ger den egna biodlingen honung.
Varifrån har Aarno då fått sina gröna fingrar? Svaret är troligtvis på Storsarvlax gård. Saarinen fick arbete på herrgården som trädgårdsassistent redan som 14-åring. Arbetet var fysiskt krävande, men den observanta unga mannen såg samtidigt “den stora helheten”. Helheten alltså av hur man driver en stor kommersiell trädgård.
– Jag gjorde faktiskt lite av allt. Det var mycket grävande och gräsklippning. Jag fick också föra hästen Linda från betesmarken till trädgårdsmästaren, då han skulle ta frun med kärran till torget för att sälja trädgårdens produkter.
Vid den tiden bodde Aarno Saarinen tillsammans med sin stora familj i ett torp på herrgårdens ägor. Då fick den unga mannen också uppleva sin första kärlek, den mörkröda borstnejlikan.
– Syster hämtade en sådan från herrgården, ler Saarinen.
DEN FÖRSTA PLANTERINGEN
Under årens lopp gick många av familjens barn sina egna vägar, så vid 1950 då familjen flyttade till sitt eget hus på Sparvvägen var det endast föräldrarna, två systrar, en bror, och Aarno själv kvar. Pappan dog strax efter flytten och de andra barnen flyttade bort. Aarno blev kvar med sin mamma för att sköta om huset.
– På den tiden fanns det ingen trädgård. Under fönstret växte väl gula sabelliljor. Annat fanns det inte, om man inte räknar brännässlor och hö såklart, reflekterar Saarinen.
Visst hade mamma hållit ett litet grönsaksland under tiden då familjen bodde i torpet. Där växte det potatis och lök. Då det gamla lammhuset på Sparvgatan rivits ner lyckades de bygga en avgränsning för grönsakslandet. Det kom att bli den första egna planteringen från vilken man fick potatis, morot och lök.
Sen dess har planteringarna växt och växt. Skörden är mångsidig och stor, Saarinen har ju ändå talangen ända ut i fingerspetsarna. Trädgårdens produkter är goda och saftiga. Tomater finns det av alla sorter, och löken har nu också fått vitlök till granne.
– På den tiden visste man ju inget om vitlök. Det ansågs vara ryssarnas mat.
I Aarno Saarinens trädgård växer vallmo ovanligt stora. Dessa perenners vackra blommor finns att hitta i alla färger. I bakgrunden en fingerborgsblomma.
Denna blomma av nysrotssläktet försvinner delvis bland de andra blommorna på grund av sin gröna färg. Den är också ursprungligen hämtad från Storsarvlax gård och har en svavelgul färg. Framme syns spirea-växter.
BISTING
Saarinen har jobbat enormt för att göra trädgården passande för både blommor och grönsaker. Jorden har sannerligen ändrats och jämnats ut under årens lopp. Jord har han skaffat var än den har funnits tillgänglig.
Arbetet har skett med handkraft och till först var det köksträdgården som började blomma.
– Nu har nyttoväxterna glidit åt sidan och blommorna börjat ta mer plats.
Fastän Saarinen börjar komma upp i åren märks det knappt. Det fysiska arbetet håller både kropp och knopp i gott skick. Från vår till höst vaknar han femtiden på morgonen, och före sju är han redan ute i trädgården och arbetar. Uppgifter finns det så mycket man än orkar med.
– Visst har takten minskat lite. Man hinner inte med allting. Det mest nödvändiga fixar jag nog.
En utomstående kan inte märka att något skulle ha blivit ogjort. Gården och trädgården är städiga, och blommornas överflöd är förbluffande. Han känner sina växters små nycker grundligt. Denna kunskap har samlats genom praktisk erfarenhet och genom att alltid vara öppen till att lära sig något nytt.
Biodlingen startade Saarinen som 17-åring
– Jag arbetade då som trädgårdsassistent och köpte min första koloni från trädgårdsmästaren. Då blev jag väl också stungen för första gången.
Bina har också sina små egenheter. De går inte alltid att kontrollera, då deras fortplantningsinstinkter drar iväg med dem. Trädgårdsmästaren tror sig ändå kunna styra dem. I varje fall har Saarinen alltid god honung på lager.
– Jag ger åt bekanta och använder själv. En del av honungen säljer jag, för biodling har sina kostnader.
Bron går längs med dammens kant. Den omringas av många blommor och växter, vilket skänker en rofylld känsla till den som går där. Takplåtens kant har täckts med trä. Tack vare konstruktionen stannar mull och växter säkert på plats. Vid sidan av bron trivs storlövade växter, vars blad kan bli upp till två meter i bredd. Längst fram växer en slide, vilken kan växa sig till tre meters storlek och brukar kallas för nordens palm.
Jättelöken har en risk att ta över hela tomten. Saarinen har varit tvungen att riva ut dem ämbarvis, för de sprider sig lätt. Den boll-liknande växten har massvis med frön.
Vildvin är en särskilt vacker syn om hösten. Detta exemplar hämtades ursprungligen från herrgården 1950. Det skyddar huset och skadar det inte alls, fastän vissa tror att så är fallet.
ÖVERFLÖD
Saarinen har en svaghet. Han tycks inte kunna minska på sin trädgårds spridning, fastän det inte finns något behov av att plantera mer. Han reflekterar själv på sin planteringsdrift.
– I fjol svor jag att jag skulle minska, men så slutade det med att jag hade dubbelt så mycket nya frön fastän jag redan har tillräckligt för eget bruk.
Frodigheten i Saarinens trädgård baserar sig på sticklingar, ökningar och delningar. Ibland köper han också något nytt och spännande om det kommer på marknaden. Där får man en början från vilken man kan utöka.
I Saarinens trädgård finns sannerligen specialiteter. Åren har lärt Saarinen var vilken växt trivs bäst och vilka omständigheter de behöver för att blomma.
Fukt, skugga eller ljus? Det känns som att varje växt i denna sagoträdgård har sin egna plats. Har man någon fråga så har Saarinen alltid ett svar. Precis allting delar han dock inte med sig. En av trädgårdens pärlor är ett exemplar av blå bergvallmo, en av de mest kräsna växterna i trädgården.
Många har frågat hur han lyckats få den att blomma.
– Den hemligheten tar jag med mig i graven, säger Saarinen bestämt.
Min trädgårds pärlor
- ”Blå bergvallmo är mycket svår att lyckas med. Jag sår av dess frön och det tog mig tre år att få den att växa. Den var bara en centimeter till en början, men då jag hotade att kasta slaskvattnet på den så började växten illa kvickt. Nu är den så gott som tio gånger tio centimeter i bredd och skaftet är 80 centimeter i längd. Den är en bergsart som kommer från Himalaya, så den kräver gott om mineraler. När dessa fås tillräckligt är blomman som silke. Jag lägger en sten vid blommans rot på den norra sidan så den lagrar värme och jämnar ut temperaturväxlingen.I detta exemplar syns lite lila nyans. Om man endast gödslar med kompostmull så händer det. Med konstgjord gödsel bevarar blomman sin blåa färg.”
- “Tisteln har fått en spännande stålblå färg. Det är en relativt lättskött växt som utan större problem växer ur fröet. Tisteln är mångårig och börjar blomma i juni och fortsätter långt in på hösten. Den går bra att torka och använda som prydnadsblomma. På bild syns förutom tisteln också en gul fingerborgsblomma”
- ”Jasminens doft är berusande. Jag har en tendens att gilla stora blommor och växter. Därför växer det sex stycken jasminer i min trädgård. Ursprungligen fanns det elva. Då var gården ännu öppen, men jag fyllde den väl med stora, doftande jasminer. Stor gård, stora buskar! På den tiden fanns ännu inga små jasminer. Då trädgården blev för trång så tog jag bort några jasminer och förde dem till min dotters trädgård istället”
Text: Reija Kokkola Bilder: Eeva Kangas
