Ihmiset, Luonto, Puutarha

Första kärleken en borstnejlika

5.6.2020

Aarno Saari­nen har skött, trim­mat och vår­dat sin trädgård i årtion­den. Blom­mor­na är utan like och kök­strädgår­den gör Saari­nen så gott som fristående.  Häl­sosam honung kan han ock­så få från sin egna biodling.

 

I Sarvlax i Lovisa, vid Sparvvä­gens kant, lig­ger en sagoträdgård. Det är tack vare Aarno Saari­nens hän­der som trädgår­den under årtion­den har fått sin nuvarande prakt. Blom­mor­nas skim­rande färg­er håller i sig från vår till sena hösten. Den bördi­ga kök­strädgår­den garan­ter­ar att Saari­nen endast behöver köpa äpplen och potatis under vin­tern. Som en ytterli­gare rike­dom ger den egna biodlin­gen honung.

Var­ifrån har Aarno då fått sina grö­na fin­grar? Svaret är troligtvis på Stor­sarvlax gård. Saari­nen fick arbete på her­rgår­den som trädgård­sas­sis­tent redan som 14-åring. Arbetet var fysiskt krä­vande, men den obser­van­ta unga man­nen såg sam­tidigt “den sto­ra hel­heten”. Hel­heten allt­så av hur man dri­ver en stor kom­mer­siell trädgård.

– Jag gjorde fak­tiskt lite av allt. Det var myck­et grä­vande och gräsklipp­n­ing. Jag fick ock­så föra hästen Lin­da från betes­marken till trädgårdsmästaren, då han skulle ta frun med kär­ran till tor­get för att säl­ja trädgår­dens pro­duk­ter.

Vid den tiden bodde Aarno Saari­nen till­sam­mans med sin sto­ra familj i ett torp på her­rgår­dens ägor. Då fick den unga man­nen ock­så uppl­e­va sin förs­ta kär­lek, den mörkrö­da borstne­j­likan.

– Sys­ter häm­tade en sådan från her­rgår­den, ler Saari­nen.

 

DEN FÖRSTA PLANTERINGEN

Under årens lopp gick mån­ga av famil­jens barn sina egna vägar, så vid 1950 då famil­jen fly­t­tade till sitt eget hus på Sparvvä­gen var det endast föräl­drar­na, två sys­trar, en bror, och Aarno själv kvar. Pap­pan dog strax efter fly­t­ten och de andra bar­nen fly­t­tade bort. Aarno blev kvar med sin mam­ma för att skö­ta om huset.

– På den tiden fanns det ingen trädgård. Under fön­stret växte väl gula sabelliljor. Annat fanns det inte, om man inte räk­nar brän­näss­lor och hö såk­lart, reflek­ter­ar Saari­nen.

Visst hade mam­ma hål­lit ett litet grön­sak­sland under tiden då famil­jen bodde i tor­pet. Där växte det potatis och lök. Då det gam­la lammhuset på Sparv­gatan riv­its ner lyck­ades de byg­ga en avgrän­sning för grön­sak­slan­det. Det kom att bli den förs­ta egna planterin­gen från vilken man fick potatis, morot och lök.

Sen dess har planteringar­na växt och växt. Skör­den är mång­sidig och stor, Saari­nen har ju ändå talan­gen ända ut i fin­ger­spet­sar­na. Trädgår­dens pro­duk­ter är goda och safti­ga. Tomater finns det av alla sorter, och löken har nu ock­så fått vitlök till granne.

– På den tiden vis­ste man ju inget om vitlök. Det ansågs vara rys­sar­nas mat.

 

 

 

I Aarno Saari­nens trädgård väx­er vall­mo ovan­ligt sto­ra. Dessa peren­ners vack­ra blom­mor finns att hit­ta i alla färg­er. I bak­grun­den en fin­ger­borgs­blom­ma.

 

Den­na blom­ma av nys­rotss­läk­tet försvin­ner delvis bland de andra blom­mor­na på grund av sin grö­na färg. Den är ock­så ursprung­li­gen häm­tad från Stor­sarvlax gård och har en svavel­gul färg. Framme syns spirea-väx­ter.

 

 

 

BISTING

Saari­nen har job­bat enormt för att göra trädgår­den pas­sande för både blom­mor och grön­sak­er. Jor­den har san­nerli­gen ändrats och jäm­nats ut under årens lopp. Jord har han skaf­fat var än den har fun­nits till­gäng­lig.

Arbetet har skett med hand­kraft och till först var det kök­strädgår­den som bör­jade blom­ma.

– Nu har nyt­toväx­ter­na glid­it åt sidan och blom­mor­na bör­jat ta mer plats.

Fastän Saari­nen bör­jar kom­ma upp i åren märks det knappt. Det fysiska arbetet håller både kropp och knopp i gott skick. Från vår till höst vak­nar han femti­den på mor­gonen, och före sju är han redan ute i trädgår­den och arbe­tar. Uppgifter finns det så myck­et man än orkar med.

– Visst har tak­ten min­skat lite. Man hin­ner inte med allt­ing. Det mest nöd­vändi­ga fixar jag nog.

En utom­stående kan inte mär­ka att något skulle ha bliv­it ogjort. Går­den och trädgår­den är städi­ga, och blom­mor­nas över­flöd är för­bluffande. Han kän­ner sina väx­ters små nyck­er grundligt. Den­na kun­skap har sam­lats genom prak­tisk erfaren­het och genom att alltid vara öppen till att lära sig något nytt.

Biodlin­gen star­tade Saari­nen som 17-åring

– Jag arbe­tade då som trädgård­sas­sis­tent och köpte min förs­ta koloni från trädgårdsmästaren. Då blev jag väl ock­så stun­gen för förs­ta gån­gen.

Bina har ock­så sina små egen­heter. De går inte alltid att kon­trollera, då deras fort­plant­ningsin­stink­ter drar iväg med dem. Trädgårdsmästaren tror sig ändå kun­na styra dem. I var­je fall har Saari­nen alltid god honung på lager.

– Jag ger åt bekan­ta och använ­der själv. En del av honun­gen säl­jer jag, för biodling har sina kost­nad­er.

 

 

 

Bron går längs med dammens kant. Den omringas av mån­ga blom­mor och väx­ter, vilket skänker en rofylld känsla till den som går där. Tak­plåtens kant har täck­ts med trä. Tack vare kon­struk­tio­nen stan­nar mull och väx­ter säk­ert på plats. Vid sidan av bron trivs stor­lö­vade väx­ter, vars blad kan bli upp till två meter i bredd. Längst fram väx­er en slide, vilken kan växa sig till tre meters stor­lek och brukar kallas för nor­dens palm.

 

 

Jät­telöken har en risk att ta över hela tomten. Saari­nen har var­it tvun­gen att riva ut dem ämbarvis, för de sprid­er sig lätt. Den boll-lik­nande väx­ten har massvis med frön.

 

 

Vild­vin är en särskilt vack­er syn om hösten. Det­ta exem­plar häm­tades ursprung­li­gen från her­rgår­den 1950. Det sky­d­dar huset och skadar det inte alls, fastän vis­sa tror att så är fal­l­et.

 

 

 

ÖVERFLÖD

Saari­nen har en svaghet. Han tycks inte kun­na min­s­ka på sin trädgårds sprid­ning, fastän det inte finns något behov av att plantera mer. Han reflek­ter­ar själv på sin planter­ings­drift.

– I fjol svor jag att jag skulle min­s­ka, men så slu­tade det med att jag hade dubbelt så myck­et nya frön fastän jag redan har till­räck­ligt för eget bruk.

Frodigheten i Saari­nens trädgård baser­ar sig på stick­lin­gar, ökningar och del­ningar. Ibland köper han ock­så något nytt och spän­nande om det kom­mer på mark­naden. Där får man en bör­jan från vilken man kan utö­ka.

I Saari­nens trädgård finns san­nerli­gen spe­cialiteter. Åren har lärt Saari­nen var vilken växt trivs bäst och vil­ka omständigheter de behöver för att blom­ma.

Fukt, skug­ga eller ljus? Det känns som att var­je växt i den­na sagoträdgård har sin egna plats. Har man någon frå­ga så har Saari­nen alltid ett svar. Pre­cis allt­ing delar han dock inte med sig. En av trädgår­dens pär­lor är ett exem­plar av blå bergvall­mo, en av de mest kräs­na väx­ter­na i trädgår­den.

Mån­ga har frå­gat hur han lyck­ats få den att blom­ma.

– Den hem­ligheten tar jag med mig i graven, säger Saari­nen bestämt.

 

 

 

Min trädgårds pärlor

  1. Blå bergvall­mo är myck­et svår att lyckas med. Jag sår av dess frön och det tog mig tre år att få den att växa. Den var bara en cen­time­ter till en bör­jan, men då jag hotade att kas­ta slask­vat­tnet på den så bör­jade väx­ten illa kvickt. Nu är den så gott som tio gånger tio cen­time­ter i bredd och skaftet är 80 cen­time­ter i längd. Den är en bergsart som kom­mer från Himalaya, så den kräver gott om min­eraler. När dessa fås till­räck­ligt är blom­man som silke. Jag läg­ger en sten vid blom­mans rot på den nor­ra sidan så den lagrar värme och jäm­nar ut temperaturväxlingen.I det­ta exem­plar syns lite lila nyans. Om man endast göd­slar med kom­post­mull så hän­der det. Med kon­st­gjord göd­sel bevarar blom­man sin blåa färg.”
  2. Tis­teln har fått en spän­nande stål­blå färg. Det är en rel­a­tivt lättskött växt som utan större prob­lem väx­er ur fröet. Tis­teln är mångårig och bör­jar blom­ma i juni och fort­sät­ter långt in på hösten. Den går bra att tor­ka och använ­da som pryd­nads­blom­ma. På bild syns föru­tom tis­teln ock­så en gul fin­ger­borgs­blom­ma”
  3. Jas­mi­nens doft är beru­sande. Jag har en ten­dens att gilla sto­ra blom­mor och väx­ter. Där­för väx­er det sex sty­ck­en jas­min­er i min trädgård. Ursprung­li­gen fanns det elva. Då var går­den ännu öppen, men jag fyllde den väl med sto­ra, dof­tande jas­min­er. Stor gård, sto­ra buskar! På den tiden fanns ännu inga små jas­min­er. Då trädgår­den blev för trång så tog jag bort några jas­min­er och förde dem till min dot­ters trädgård istäl­let”
          

 

 

 

 

 

 

Text: Rei­ja Kokko­la  Bilder: Eeva Kan­gas

0