Suomen vilkkaimmalla luotsiasemalla Orrengrundilla työskennellään, asutaan ja eletään yhdessä työkavereiden kanssa. Siitä onkin tullut luotsikutterinhoitajille kuin toinen koti. Tärkeintä on hyvä henki ja huumori. Ja luottamus omiin ja toisten taitoihin.
Luotsi Hannu Lukkari asettaa ylleen paukkuliivit, vetää hanskat käteen ja laittaa repun selkään. Repussa ovat muun muassa merikortit, joita ilman luotsi ei laivalle nouse. Hän on noussut luotsikutteriin Loviisan Tallbackan laiturista luotsikutterinhoitajan Kalle Piensohon kyytiin.
Molemmilla on yli kahdenkymmenen vuoden kokemus työstään, kuten myös toisella kyydissä olevalla luotsikutterinhoitajalla Mats Lindholmilla.
”Muut yrittävät väistää, me yritämme osua”
Lähestymme väylällä odottelevaa suurta alusta. Kohta Lukkari ottaa sen ohjattavakseen turvallisesti Valkon satamaan. Piensoho lähestyy hallitusti alusta, joka on asettanut nopeutensa noin kahdeksan–yhdeksän solmun paikkeille. Pian luotsikutteri on aluksen luona kiinni sen kyljessä.
– Kun muut yrittävät väistää, me yritämme osua, Lindholm naurahtaa.
Hän nousee keulaan turvaamaan Lukkarin pääsyn laivaan. Ennen nousuaan Lukkari on kertonut, että työ vaatii tarkkuutta ja hyvää kehon koordinaatiota. Turvavaljaita ei ole, ja alukseen noustaan köysitikkaita pitkin.
– Narutikkaat ovat luotsin työmatka, Lukkari nauraa.
Hän ei ole 24 vuoden aikana kertaakaan pudonnut mereen. Nouseminen ei kuulemma ole sen kummempaa kuin ratikkaan astuminen.
– En silti koskaan nouse tikkaille rotsi auki. Veteen putoaminen ei varmasti niinkään sattuisi, mutta kutterin rautakannelle en haluaisi pudota. Siksi kuljettaja ohjaa veneen aina mahdollisimman pian pois laivan kyljestä.
Muutama sekunti, ja Lukkari on jo noussut luotsaamaan alusta. Hän kättelee kapteenin ja alkaa ohjata laivaa turvallisesti satamaan. Lukkari kertoo kapteenille, mitä väylää mennään. Sitten hän on yhteydessä satamaan kertoakseen arvioidun saapumisajan ja varmistaa laituripaikan.
– Satamassa ollaan vastassa. Kuuden tunnin kuluttua on uusi nousu. Siinä välissä voin syödä tai ottaa päiväunet. Tai molemmat, Lukkari toteaa leppoisasti.
”On kuin istuisi pesukoneessa”
Lindholmin, Piensohon ja Lukkarin yhteistyö on saumatonta. Jokainen hallitsee oman tonttinsa täydellisesti. Miehet ovat myös työskennelleet yhdessä niin kauan, että minimaalinen viestintä riittää. Luottamus toiseen on sataprosenttista.
Tällä kertaa nouseminen laivaan oli helppoa, koska sääolosuhteet olivat ihanteelliset.
– Tervetuloa mukaan syysmyrskyllä. Silloin keinuttaakin ihan eri tavalla, Piensoho sanoo.
Onhan se toista, kun tuulennopeus lähentelee myrskylukemia, on pimeää ja vettä tai räntää tulee vaakatasossa. Lukkarin sanoin: on kuin istuisi pesukoneessa.
Milloin luotsi ja luotsikutterinhoitaja kieltäytyvät lähtemästä töihin?
– Emme koskaan, Lindholm vastaa.
Vilkaisu ulos merelle kertoo harjaantuneelle kuljettajalle paljon. Luotsikutterinhoitajat vilkuilevatkin usein ulos luotsitornistaan. Eivätkä ihaillakseen maisemaa, vaan katsoakseen säätä. Miltä merellä näyttää. Talvellakin kutterilla ajetaan väylää Tallbackasta Orrengrundiin kahdesti päivässä.
– Kauniiseenkin maisemaan turtuu. Me teemme töitä säiden ehdoilla. Pelkoa ei pidä tuntea, sillä pelko tekee mielelle hallaa. Toki merta tulee aina kunnioittaa, Lindholm toteaa.
”Alue on karikkoinen, mutta kivien välissä on vettä”
Viikon aikana ajoon lähdetään noin sata kertaa, sillä Orrengrund on Suomen vilkkain luotsiasema. Loviisan seudun meri on kivikkoinen ja haastava, ja laivaliikennettä on paljon. Luotsikutterinhoitajille onkin tyypillistä, että vaativan koulutuksen lisäksi he ovat tottuneet liikkumaan alueen vesillä pienestä pitäen.
– Entisaikaan kalastajat toimivat omalla tavallaan luotseina, sillä he tunsivat vedet. Alue on karikkoinen, mutta kivien välissä on vettä, Piensoho keventää.
Elämä saarella on luotsikutterinhoitajille elämäntapa. Töitä miehet tekevät viikon putkeen maanantaista maanantaihin, minkä jälkeen seuraa viikon tauko maissa. Välillä on kiirettä, mutta työ on myös ennakoitavissa. Työvuorolistat on suunniteltu siten, että vireystila olisi aina mahdollisimman hyvä.
Miesporukassa vallitsee sopu ja hyvä fiilis. On hitsauduttu yhteen tiukasti, ja kuten entisaikaankin, nykyluotsikutterinhoitajan työ kulkee usein suvussa. Lindholm on toisen polven luotsikutterikuski ja Piensohon poika Lauri tekee isänsä kanssa samaa viikkovuoroa Orrengrundilla.
Lauri on 26-vuotias, isä jo kolmatta vuotta eläkkeellä.
– Ihmeen hyvin on mennyt. Ei ole tullut mitään sanomista, he toteavat yhdestä suusta.
Orrengrund on miesten koti lähes puolet vuodesta. Huumoria riittää, ja hauskoja tarinoita. Nyt muistellaan sitä, kuinka Loviisan vesillä kuljetettiin ”viljaa” kieltolain aikana.
Lindholm ja Piensoho laskeskelevat, että aikaa tulee vietetyksi enemmän työporukassa kuin perheen kanssa. Mutta kyllä perheetkin vierailevat Orrengrundilla aina silloin tällöin.
– Etenkin juhlapyhinä. Silloin voimme mennä saarella vaikka piknikille.
”Saunomme ja uimme mielellämme”
Luotsaustoimintaa Orrengrundilla on harjoitettu jo vuodesta 1760. Ensimmäinen luotsiasema perustettiin vuonna 1802, ja nykyinen viisikerroksinen luotsiasemarakennus valmistui vuonna 1957.
Seinät ovat paksut ja turvalliset. On jännää kulkea ylöspäin pitkin pyöreitä käytäviä ja portaita yli kahdenkymmenen metrin korkeuteen. Seinillä on vanhoja karttoja ja ikkunoilla kukkia. Muovisia, koska muuten niille voisi kuulemma käydä köpelösti.
Luotsirakennuksessa on tietenkin huoneet työntekijöille eli hytit sekä sauna, keittiö, kirjasto, pannu- ja kylpyhuone ja pyykinpesutila.
– Kokkina on Tiina Kuusamo-Honka, joka myös siivoaa. Hyvää kotiruokaa tekeekin, miehet kehuvat.
Luotsiasemalla eletään ihan kuin kotona oltaisiin. Paikalla on aina neljä luotsiveneen kuljettajaa päivystämässä, ja luotsit suhaavat edestakaisin. Työtehtävien välissä luetaan, katsotaan tv:tä ja levätään. Joku käy kiertelemässä saarella. Ulkona on ”tykkibaari” eli kalanperkuu- ja savustuspaikat sekä pari saunaa. Niitä kaikkia käytetään ahkerasti sään salliessa.
– Saunomme ja uimme mielellämme.
Toiset taas hakeutuvat kalastamaan vapaa-ajallaan. Merestä nousee ahventa ja siikaa, joskus taimenia.
– Teemme täällä aika lailla samoja juttuja kuin kotona. Saunomme ja kalastamme.
Ylimmästä kerroksesta on huikeat näkymät. Jos tarkkaan katsoo, voi nähdä Valkon sataman siilot. Juhannusaattona aurinko kuulemma laskee siilojen taakse kääntyäkseen sitten takaisin. Yöaikaan tähtitaivas on lähellä. Näkymiä voi myös katsoa voimakkailla kiikareilla ja kaukoputkella.
Lindholm kertoo valtavasta merikotkasta, joka liihotti ihan ikkunan takana. Mahtava näky! Nurkassa nököttää vanha radio, jossa on vielä kasettipesäkin. Koronaa voi pelata ajankulukseen. Selän venyttelyä varten on oma laitteensa.
Vielä kymmenisen vuotta sitten Orrengrundilla oli myös meripelastustoimintaa ja rajavartiotoimintaa. Armeija on läsnä edelleen. Siitä muistuttaa luotsirakennuksen takana pyörivä iso tutka.
– Orrengrund toimii puolustusvoimien etävalvontapaikkana, Lindholm kertoo.
Kävelykierros saarella on sään puolesta mitä mainioin. Vuonna 1858 rakennettu tunnusmajakka eli pooki seisoo jylhänä kalliolla. Sen lähellä on pienempi loisto, joka nousi sijoilleen vuonna 1903.
”Tulkaa syksyllä ja talvellakin”
Lindholm kertoo, että saarella on asustanut peuroja, mutta nyt niitä on jäljellä enää muutama. Uljas merisääski liitelee yläpuolellamme, ja auringonvalo läpäisee sen siivet kauniisti. Saaren monimuotoiset kalliot kimaltelevat auringonvalossa. Näemme myös vihertävänä välkkyvän rantakäärmeen luikertelemassa suojaan kivenkoloon.
Lindholm toteaa, että käärme on kaunis kunhan pysyy kalliolla.
– Laskostin kerran pyykkejä pinoon hytissäni. Kun otin alushousut käteeni, niissä kiemurteli rantakäärme. Se ei ollut mukavaa.
Kun lähdemme aallonmurtajalla suojatusta satamasta Piensohon kyydissä kohti Tallbackan laituria, syttyy toive uudestakin käynnistä luotsisaarella. Piensoho toivottaa meidät tervetulleiksi kääntäessään kutterinnokan taas kohti Orrengrundia.
– Tulkaa syksyllä ja talvellakin. Silloin saari, meri ja työmme näyttäytyvät ihan uudella tavalla.
LIVET PÅ EN LÖTSÖ
På lotsön Orrengrund arbetar man, bor och lever tillsammans med sina kollegor. För många lotskutterförare har platsen blivit som deras andra hem. Här råder en god anda och humorn frodas. Alla litar på sina egna och andras färdigheter.
Lotsen Hannu Lukkari drar på sig den uppblåsbara flytvästen, handskarna på händerna och ryggsäcken på ryggen. Med sig har han sjökort, utan dem får lotsen inte stiga ombord. Vi befinner oss vid Tallbacka brygga i Lovisa och det är lotskutterförare Kalle Piensoho som kör båten.
Bägge har över tjugo år av arbetserfarenhet bakom sig. Det har även den andra lotskutterföraren Mats Lindholm.
Vi närmar oss ett stort fartyg i farleden som Lukkari ska föra tryggt till Valkom hamn. Piensoho närmar sig behärskat fartyget som tuffar framåt med en fart av 8–9 knop.
– Då andra försöker väja för fartygen försöker vi pricka dem, säger Lindholm med ett skratt.
Han stiger upp i fören för att säkra att Lukkari kommer ombord på fartyget. Lotsen måste vara noggrann i sitt jobb och också ha bra kroppskoordination. Det finns inga säkerhetsselar och man tar sig upp i fartyget via en repstege.
Under sina 24 år i jobbet har Lukkari inte en enda gång ramlat ner i havet.
– Att ramla i vattnet gör säkert inte så ont, men ner på lotsbåtens järndäck vill jag inte falla. Därför kör kutterföraren båten bort från fartygets närhet så fort som möjligt.
Några sekunder senare är Lukkari uppe på fartygets däck, skakar hand med kaptenen och börjar lotsa fartyget mot hamnen. Han berättar för kaptenen vilken farled ska användas. Sedan meddelar han hamnen i Valkom vilken tid fartyget förväntas anlöpa kajen och försäkrar sig om att där finns en plats klar.
Efter sex timmar gör lotsen följande ombordstigning på nästa fartyg. Däremellan hinner han äta och ta en tupplur.
”Som att sitta i en tvättmaskin”
Samarbetet mellan Lindholm, Piensoho och Lukkari går smidigt. De har jobbat så länge tillsammans att särskilt mycket kommunikation inte behövs och de litar på varandra till hundra procent.
Den här gången var det lätt för lotsen att äntra fartyget eftersom väderleksförhållandena var idealiska.
– Välkommen med då vi har höststorm, då gungar det på ett helt annat sätt, säger Piensoho.
Jobbet är annorlunda då det är beckmörkt ute och vatten eller slask vräker ner. Lukkari säger att det är som att sitta i en tvättmaskin.
En lots och en kutterförare vägrar ändå aldrig ta ett jobbuppdrag. När de sitter i lotstornet och blickar ut genom fönstret beundrar de inte enbart landskapet, de håller koll på väderleken och hur havet ser ut. Även på vintern kör kuttern mellan Tallbacka och Orrengrund två gånger per dag.
– Vädret styr vårt jobb. Man ska inte vara rädd men man ska ha respekt för havet, säger Lindholm.
Under en veckas tid åker man ut ungefär hundra gånger. Trafiken runt Orrengrund är den livligaste i Finland och havet utanför Lovisa är fullt av grund. En lotskutterförare har en krävande utbildning bakom sig, men ofta har han rört sig på havet sedan han var barn.
– Förr fungerade ofta yrkesfiskarna som lotsar eftersom de kände vattnen, säger Peinsoho.
Livet på lotsön är en livsstil. Lotsarna och kutterförarna jobbar en vecka i sträck från måndag till måndag. Sedan har de en vecka ledigt. Ibland kan jobbet vara stressigt men det är också förutsägbart.
Stämningen männen emellan är god, de har svetsats samman. För många går lotskutterförarjobbet i arv. Lindholm är andra generationens kutterförare och Piensohos 26 år gamla son Lauri jobbar i samma turer som pappa på Orrengrund.
– Det har gått förunderligt bra, säger de båda med en mun.
Orrengrund utgör männens hem ungefär sex månader om året. Lindholm och Piensoho räknar ut att de tillbringar mer tid med arbetskamraterna än med familjen. Men familjerna besöker också Orrengrund, speciellt under högtidshelger.
”Vi badar bastu och simmar”
Lotsverksamhet har bedrivits på Orrengrund sedan 1760. Den första lotsstationen byggdes 1802 och den som i dag har fem våningar blev klar 1957.
Väggarna är tjocka och det är spännande att gå upp i de runda gångarna längs trappor upp till tjugo meters höjd. På väggarna finns gamla kartor och i fönstren står lättskötta blommor av plast.
I byggnaden har arbetarna sina rum som också kallas hytter, det finns bastu, kök, ett bibliotek, ett pannrum, badrum och en plats där man kan tvätta kläder.
Kocken och städerskan heter Tiina Kuusamo-Honka och männen berättar att hon gör god husmanskost.
På lotsstationen lever man nästan som hemma. Där finns alltid fyra kutterförare och lotsarna pilar fram och tillbaka. Då man inte har arbetsuppdrag läser man, ser på tv och vilar. Någon rör sig ute på holmen, någon annan badar bastu, simmar eller fiskar. Här får man både abborre och sik.
Från den översta våningen är utsikten fenomenal. Om man tittar riktigt noga kan man se silobyggnaden i Valkom hamn. På midsommaraftonen går solen ner bakom silon och vänder sedan fort upp tillbaka. Om nätterna har man stjärnhimlen nära. Det finns starka kikare och även teleskop tillhanda.
Lindholm berättar om en väldig havsörn han sett. I ett hörn står en gammal radio med kassettstation. Här kan man också spela corona om man vill.
Ännu för tio år sedan fanns det också sjöräddning och gränsbevakning på Orrengrund. Armén är fortfarande närvarande och bakom lotsstationen finns en stor radaranläggning.
”Kom hit också på hösten och vintern!”
En promenad på ön passar bra då vädret är utmärkt. Lindholm berättar att det förr fanns hjortar på ön men nu finns bara några få kvar. Klippformationerna på ön blänker i solens ljus. Vi ser en grönglimmande orm som snabbt tar skydd i ett stenröse.
– Ormen är vacker men den får gärna ligga kvar på klippan, säger Lindholm som en gång hittade en strandorm bland sina nytvättade kläder då han höll på att vika dem i hytten.
Hamnen i Orrengrund ligger skyddad bakom en vågbrytare. Då vi åker tillbaka till Tallbacka med Piensoho som förare uppstår önskemålet om att få komma tillbaka en annan gång.
– Kom på hösten och på vintern. Då ser ön och havet annorlunda ut och ni får se en annan sida av vårt jobb.
Teksti Reija Kokkola Kuvat Kalevi Ketoluoto Video Jukka Salminen & Päivi Ahvonen