Elämä meren äärellä

Henry Littman on pelastanut ihmisiä merihädästä vuosikymmeniä. Kaikki sai alkunsa, kun kaveri pyysi mukaan meripelastustoimintaan vuonna 1985. Ensi vuonna Loviisanseudun meripelastusseura täyttää 50 vuotta. 

Hen­ry Littman pulah­taa mereen uimaan. Vesi on hänelle luon­nolli­nen ele­ment­ti, onhan hän mum­mon ja vaarin luona tot­tunut uimaan ja kalas­ta­maan Per­na­jan edustal­la Särk­lahdessa. Eletään 50-luvun alkua, ja Hen­ry on vielä ihan pikkuinen poi­ka. Meren äärel­lä kun ollaan, on hyvä olla uimataitoinen jo pien­estä pitäen. Usei­ta vuosikym­meniä on vierähtänyt, ja nykyään Hen­ry puuhailee mum­mol­ta ja vaar­il­ta per­i­tyssä meren­ran­taki­in­teistössä ja sen ympäristössä lähin­nä remont­ti­asi­at mielessään. Kaislikko suhisee tuu­lessa, ihan kuin sil­loin pikkupoikana. Vaarin kanssa oli kivaa käy­dä kalas­sa.

– Sil­loin kalatkin oli­vat paljon suurem­pia, Hen­ry hymy­ilee.

Tot­ta kai. Kun itse on pieni, ovat kalat tietenkin paljon isom­pia. 

Ranta oli vaar­i­lan kohdal­ta mata­la ja samea, ja merelle pääsi kaislikon läpi souta­mal­la. Hyväl­lä tuulel­la veneessä nos­tet­ti­in ”rät­ti”, joka kul­jet­ti paat­tia lep­poisas­ti eteen­päin. Kauem­pana meri oli kirkkaampi, kivet ja kalatkin näkyivät. 

Kun Hen­ry Littman sai puolison­sa kanssa tyt­tären, hän snork­lasi tytön kanssa meren elämää ihme­tellen.

– Ihaste­limme ahve­nia, jot­ka tuli­vat meitä ihmettelemään. 

Sit­tem­min hän on näh­nyt Lovi­isan seudun meren samen­tu­van, ja taas onnek­si hie­man kirkas­tu­van. Mut­ta sil­loin ennen veneil­i­jä saat­toi nähdä veneestään pin­nan alla lymyävät kivet ja karikot.

– Nyt ne ovat piilos­sa ainakin ran­nikon läheisyy­dessä. Taan­noin näil­lä vesil­lä liikkuneet tietävät yhä, mis­tä voi men­nä ja mis­tä ei. Tieto on joskus jopa tarkem­paa kuin meriko­rtin ker­toma.

”Omaa pelkoa ei tunne”

Lovi­isanseudun meripelas­tusseu­ra ry perustet­ti­in vuon­na 1974. Kymme­nen vuot­ta myöhem­min Hen­ry Littman innos­tui seu­ran toimin­nas­ta. Kun seu­ra ensi vuon­na täyt­tää 50 vuot­ta, tulee Hen­rylle täy­teen 39 vuot­ta meripelas­tus­toimin­nas­sa. Puheen­jo­hta­jana hän on toimin­ut vuodes­ta 2006. 

Mikä sai Hen­ry Littmanin innos­tu­maan meripelas­tus­toimin­nas­ta? No, se tavalli­nen syy: kaveri pyysi.

– 1980-luvun puo­livälis­sä meripelas­tus­toim­inta perus­tui yksi­ty­isveneil­i­jöi­den vapaae­htois­toim­intaan. Esko Ampu­ja ehdot­ti, että lähtisin hänen venekun­taansa mukaan. Olen kyl­lä ihan var­ma, että jos olisi pyy­det­ty aiem­min, olisin läht­enyt mukaan. Nykyään miehistöhar­joit­teli­jak­si voi päästä täytet­tyään 16 vuot­ta.

Hen­ry Littman toiv­ot­taa kaik­ki ter­ve­tulleik­si mukaan, jot­ta voitaisi­in jatkos­sakin taa­ta ihmisille tur­valli­nen veneily merel­lä. 

Har­joi­tus on kaiken a ja o, samoin ruti­init. Kun läh­tee pelas­tuste­htävälle, mah­dol­lista omaa pelkoa ei tunne. Sil­loin kukin pelas­tus­ryh­män jäsen keskit­tyy tule­vaan tehtävään ja omaan osaansa siinä. Tärkein tunne on halu pelas­taa ihmi­nen hätäti­lanteessa.

– Se tuo kiitol­lisu­u­den tun­teen. Kun näkee, että mer­i­hädässä tai muus­sa ongel­mati­lanteessa ollut ihmi­nen tai ryh­mä saadaan tur­vaan. Se on vapaae­htoistyön tärkein het­ki.

“Jos tykkäät vedestä, veneistä ja vähän jännistä tilanteistakin, sinussa saattaa olla ainesta meripelastustyöhön.”

Pelas­t­a­mi­nen vaatii har­joit­telua

Har­joituk­sis­sa tehdään tehtäviä, jois­sa ”uhri” pelaste­taan meren aal­lokos­ta yhteisvoimin. Tässä on kaikil­la tärkeä tehtävä, etenkin kip­par­il­la, joka ohjaa venet­tä siten, että uhri tai pelas­ta­jat eivät joudu vaaraan. 

Pelas­tusvene Taru on pienem­pi, mut­ta siihen nousem­i­nen on vaikeam­paa kuin isoon Degerby­hyn.

– Taru­un nous­taan reunas­ta, kos­ka perässä jyl­läävät kak­si isoa moot­to­ria. Degerby­hyn päästään perä­tas­an­teen kaut­ta helpom­min, mut­ta siinä on vaarana suihku­moot­torin kova imu, joten veto täy­tyy sam­mut­taa tai käyt­tää keu­lapotkuria, Hen­ry Littman ker­too.

Sik­si veneen ohjaamista har­joitel­laan sään­nöl­lis­es­ti. Älkää siis ihme­telkö, jos meripelas­tusvene pyörii poi­jun ympäril­lä Valkon sata­mas­sa. Har­joituk­set ja koulu­tus ovat käyn­nis­sä.

– Poi­jua kier­retään, mut­ta siihen ei saa osua. Har­joit­telemme myös lai­turis­sa viereen ajamista.  

Meri on oikukas

Nyt olisi kiva kuul­la hur­jia tari­noi­ta, joi­hin Hen­ry Littman on pitkän uransa aikana joutunut. Niitä var­masti olisikin, mut­ta vaiti­olovelvol­lisu­us sinetöi huulet. 

Yleisimpiä tehtäviä meripelas­tusseu­ralle ovat ”tekni­nen vika, kohde ei ajele­h­di”. Eli moot­tori on sam­munut, mut­ta ainakaan tois­taisek­si ei olla mer­i­hädässä. Inhot­ta­va tilanne kuitenkin. 

– Sil­loin men­emme hinaa­maan veneen tur­vaan. Palvelu­un kuu­luu myös mah­dolli­nen kor­jaami­nen. Jos veneil­i­jä kuu­luu Trossi-palvelun piiri­in, on hinaami­nen ja kor­jauskin mak­su­ton­ta veneil­i­jälle. Trossi-vaku­utet­tui­hin kuu­luu nykyään paljon veneil­i­jöitä.

Jos hätäti­lanne on aiheutunut omas­ta huoli­mat­to­muud­es­ta, moni kokee avun­pyyn­nön nolok­si. Sil­loin odote­taan ennem­min tut­tavaa apu­un kuin kut­su­taan meripelas­tusseu­raa häti­in. Itseai­heutet­tu­ja tilantei­ta tapah­tuu etenkin keväisin, kun retkiveneil­i­jät ovat läht­e­neet liik­keelle tsekkaa­mat­ta ensin veneen kun­non perusasi­at.

– Jos hätäkut­su tulee, niin aina lähde­tään liik­keelle, kun­han tilanteen vakavu­us on ensin selvitet­ty. Veneil­i­jän pitää aina ottaa huomioon meren oikullisu­us. Ukkos­myrsky voi nous­ta nopeasti ja syksyl­lä pimeys voi yllät­tää, Littman pain­ot­taa.

Aina valmi­ina

Meripelas­ta­jat ovat sitoutuneet vapaae­htoistyöhön­sä. Par­ti­o­lais­ten ”aina valmi­ina” on heil­läkin ohjen­uo­rana. Hätäkut­sun tul­lessa poruk­ka on tun­nis­sa liik­keel­lä. 

Kun juhan­nuk­se­na nau­ti­taan ”vir­vokkei­ta” mökeil­lä ja lai­tureil­la, ovat meripelas­ta­jat valmi­ina lähtemään apu­un. Sil­loin sovi­taan, ketkä ovat vas­tu­u­vuorossa. 

Kuin­ka pitkään Hen­ry sit­ten aikoo olla seu­ran toimin­nas­sa mukana?

– Juhlavuo­teen saak­ka.

Onko sil­loin pääl­lim­mäi­nen tunne huo­jen­nus vai haikeus?

– Eihän sitä vielä voi tietää! 

Livet i havsbandet

Henry Littman har räddat människor i sjönöd under flera årtionden. Allt fick sin början år 1985 då en kompis bad honom komma med i sjöräddningsverksamheten. Nästa år fyller Lovisanejdens sjöräddare 50 år.

Henry Littman dyk­er ner i vat­tnet. Vat­tnet har var­it hans naturli­ga ele­ment sedan han lärde sig sim­ma och fiska på stu­gan i Särk­lax utan­för Pernå i bör­jan på 50-talet. Simkun­nigheten var vik­tig då man växte upp vid havet.

Fiskar­na var större förut

Flera decen­nier senare håller Hen­ry Littman på att ren­overa stu­gan. Vin­den susar i säven som på som­maren för länge sedan då Hen­ry lärde sig fiska.

– Fiskar­na var större på den tiden, säger han.

Det är klart, allt ser större ut då man själv är liten. Vat­tnet var grunt och grum­ligt och man kunde ro ut mot havet genom säven.

Då vin­den låg på hissades en trasa som segel så att båten lugnt kunde gun­ga ut till havs. Län­gre ut var vat­tnet klart, man kunde se ste­nar och fiskar.

Då Hen­ry Littmans dot­ter växte upp brukade de snork­la till­sam­mans.

– Vi beun­drade abbor­rar­na som förun­drade sig över oss.

Sedan dess har havet bliv­it grum­li­gare. Förut kunde man se ste­nar och grund som

låg och lurade under havsy­tan.

– Nu lig­ger de göm­da, åtmin­stone vid kusten. Men de som har rört sig till havs länge kom­mer fort­farande ihåg var det går att kom­ma fram med båt. Min­net kan ibland vara exak­tare än ett sjöko­rt.

Räd­daren är inte rädd

Lovisane­j­dens sjöräd­dare grun­dades år 1974. Tio år senare blev Hen­ry Littman intresser­ad av verk­samheten. Då förenin­gen näs­ta år fyller 50 år, bety­der det 39 år inom sjöräddningsverk­samheten för Hen­ry Littman. Han har var­it ord­förande sedan år 2006.

Vad var det som fick Hen­ry Littman att bli intresser­ad av sjöräddning? Det var det van­li­ga skälet – en kom­p­is som frå­gade.

– I mit­ten av 80-talet baser­ades sjöräddningsverk­samheten på båt­folkets friv­il­ligverk­samhet. Det var Esko Ampu­ja som bad mig kom­ma med i hans båt­lag. Om någon bett mig skulle jag säk­ert ha gått med redan tidi­gare. Nuför­tiden kan man vara med på besät­tningsövningar då man fyllt 16.

Hen­ry Littman upp­muntrar alla intresser­ade att kom­ma med för att tryg­ga båtlivet även i framti­den.

Trän­ing och ruti­n­er är a och o i räddningsverk­samheten. Då man ger sig ut på ett räddning­sup­p­drag kän­ner man ingen räd­sla. Räddnings­grup­pens medlem­mar kon­cen­tr­erar sig på sina uppgifter. Det vik­ti­gaste är vil­jan att räd­da dem som råkat i sjönöd.

– Man upplever en känsla av tack­samhet då man ser en män­niska eller grupp i sjönöd eller annan nöd­si­t­u­a­tion bli räd­dade. Det är den vik­ti­gaste stun­den i friv­il­li­gar­betet.

Räddning kräver övn­ing

Under övningar­na trä­nar sjöräd­dar­na att till­sam­mans räd­da ”offret” ur vågor­na. Alla har en vik­tig uppgift, speciellt skep­paren, som styr båten så att varken räd­dare eller offer råkar i fara.

Det är svårare att kom­ma ombord på den min­dre räddnings­båten Taru än den större räddnings­båten Deger­by.

– Man måste bor­da Taru från sidan, efter­som två sto­ra motor­er dånar i aktern. Man kan äntra Deger­by från aktern, men det star­ka sug­et från jet­mo­torn är farligt och måste stän­gas av eller använ­da pro­pellern i fören.

Där­för är det vik­tigt att öva regel­bun­det. Allt­så ska man inte bli över­raskad om man ser räddnings­båten cirk­la runt en boj i Valkom hamn. Då är det sjöräddningsövningar och skol­ning som pågår. 

Båten kret­sar runt bojen, utan att träf­fa den. Vi övar ock­så vid bryg­gan.

Havet är nyck­fullt

Det skulle vara roligt att höra spän­nande berät­telser om farli­ga sit­u­a­tion­er som Hen­ry Littman råkat ut för under sina mån­ga år som sjöräd­dare. Berät­telser­na är säk­ert mån­ga, men sjöräd­dar­na är bund­na av tyst­nad­sp­likt. Tekniska fel hör till de van­li­gaste ruti­n­up­p­dra­gen – båten har fått motorstopp, men befinner sig inte ännu i sjönöd.

– Då bogser­ar vi båten i tryg­ghet. I tjän­sten ingår ock­så repa­ra­tioner. Om båt­folket har Sjöräddningssäll­skapets Trossen-tjänst är bogser­ing och repa­ra­tion gratis.

Om nöd­si­t­u­a­tio­nen upp­stått på grund av slarv är det mån­ga som upplever det som pin­samt att be om hjälp. Då vän­tar man hellre på hjälp av någon bekant. Självförvål­lade nöd­si­t­u­a­tion­er upp­står speciellt på våren då båt­folk gett sig ut utan att chec­ka att grund­sak­er­na är i skick.

– Vid nödan­rop ger vi oss alltid ut, efter att ha utrett sit­u­a­tio­nens all­var. Båt­folket måste alltid räk­na med havets nyck­full­het. Åskstor­mar kan upp­stå snabbt och på hösten kan mörkret fal­la över­raskande, säger Littman.

Alltid redo

De friv­il­li­ga sjöräd­dar­na tar uppgiften på stort all­var. Scouter­nas ”alltid redo” gäller ock­så för dem. Inom en timme från nödan­ropet är räd­dar­na på väg. På mid­som­maren då män­niskor fes­tar på som­marstu­gor och bryg­gor är sjöräd­dar­na hela tiden bered­da att ge sig ut. Man har i förväg kom­mit överens om vil­ka som bär räddningsans­var.

Hur länge tänker Hen­ry Littman fort­sät­ta som sjöräd­dare? 

– Tills jubileum­såret.

Kom­mer det att kän­nas vemodigt eller som en lät­tnad att slu­ta?

– Det kan man inte veta ännu! 

Tek­sti Rei­ja Kokko­la / Kuvat Arto Wiikari