Ei polku tää vie mihinkään

Jääkauden muokkaama Loviisan harju kaupungin sydämessä kätkee uumeniinsa erinomaisia pikkupolkuja. Loviisan polkuverkosto on polkujuoksijan paratiisi.

Maas­to vai­htelee juostes­sa jatku­vasti kivikos­ta mutaan, ruo­hoon tai lumeen. Välil­lä hyp­itään puro­jen yli, pujotel­laan puiden välis­sä sekä väis­tel­lään kiviä ja juu­rakoi­ta. 

Matkalla eteen aukeavas­sa järvessä voi pysähtyä vaik­ka uimaan. Askel­lus on nopeaa, tanssi­vaa, ja kädet liikku­vat lin­tu­mais­es­ti kehoa tas­apain­ot­taen. 

Minimalismi

Polku­juok­su on pop. Tar­jol­la on kursse­ja ja polku­juok­suk­oulu­ja, opastet­tu­ja polku­juok­su­seikkailu­ja Alpeil­la – mut­ta polku­juok­su on yksinker­taista, se vaatii vain kengän­nauho­jen sit­o­misen ja met­sään suun­taamisen. Polku­juok­sun sydämessä on vapaus, oma­toimi­seikkailu ja luon­nonkaipuu, koulu­tus­ta ei vaa­di­ta.

Polku­juok­sun ei kuu­lu olla vaikeaa. USA:ssa on polku­juok­su­pi­oneere­ja, jot­ka pyrkivät toteut­ta­maan yksinker­taista inkkarielämää short­seis­sa ja kevyis­sä juok­sukengis­sä, lötköpul­lo resorin alla, pari ener­giageel­iä takataskus­sa ja pakat­ta­va tuuli­tak­ki mukana. Muu­ta ei juurikaan tarvi­ta.

Juok­sukengänkään ei tarvitse olla erikoinen. Polku­juok­sukengän poh­jas­sa on usein taval­lista lenkkaria pehmeäm­pää ja pitäväm­pää kumia ja kuvioin­ti on aggres­si­ivisem­pi kuin taval­lises­sa juok­sukengässä, mut­ta mil­lä tahansa juok­sukengillä pär­jää hyvin poluil­la.  

Polku­juok­su tar­joaa arjes­ta puut­tuvaa yksinker­taisu­ut­ta: ideana on liikkua polku­ja pitkin, antaa jalko­jen ja keuhko­jen työsken­nel­lä, juos­ta kunnes ajatuk­set hiljenevät ja liikkua het­ken aikaa kuin met­sän eläin.

“Polkujuoksija kokee luonnon kauneuden omin jaloin ja haastaa luontoa luonnon ehdoin. Vapauden tunne omin voimin saavutettujen elämysten äärellä on palkitsevaa.”

Mukavuusalueella

Polku­juok­si­jan parati­isi koos­t­uu pienistä neu­laspoluista mäkisessä maas­tossa. Maise­mas­ta naut­timi­nen kiireet­tä on keskeinen osa polku­juok­sukoke­mus­ta. Het­kek­si voi pysähtyä kalli­olle siir­tolohkarei­den suo­jaan ihaile­maan auringonlaskua meren yllä. Lovi­isan ran­nikon punaisel­la taivaal­la voi bon­ga­ta vaik­ka merikotkan.

Tulok­set ovat tois­ar­voisia. Polku­juok­sus­sa kuun­nel­laan omaa kehoa ja juostaan omaan tahti­in, pyritään löytämään mukavu­usalue, mah­dol­lis­es­ti myös omat rajat – ja ylit­tämään ne, tavoit­teista riip­puen. Matkat vai­htel­e­vat muu­ta­mas­ta kilo­metristä hur­ji­in ultra­matko­hin vuoris­tossa.

Polku­juok­sus­sa oman ikuisu­us­vauhdin löytämi­nen on keskeistä. Sel­l­aista vauh­tia ei tietenkään ole ole­mas­sa – mut­ta on mah­dol­lista löytää vauhti, joka tun­tuu siltä, että pysty­isi jatka­maan koko päivän ja vaik­ka yön läpi. Ja treenaa­mal­la kestävyys kas­vaa.

Mon­en polku­juok­si­jan tavoite on juos­ta matko­ja, jot­ka kestäi­sivät vaeltaen mon­ta päivää. It nev­er always gets worse (ei se läh­eskään aina muu­tu huonom­mak­si) on polku­juok­sumantra, jota on hyvä ajatel­la väsymyk­sen iskiessä. 

Äärim­mäisyyk­si­in ei ole men­tävä, mut­ta moni kaipaa elämään­sä jotain oikeasti fyy­sis­es­ti raskas­ta – ja sitä kaut­ta voimaan­nut­tavaa. Sitä polku­juok­su tar­joaa.

Ihmiskeho on luotu juoksemaan

Polku­juok­sun yksinker­taisin määritelmä on luon­nos­sa juok­sem­i­nen: se on yksi­toikkoisen maantieki­itämisen ja valais­tu­jen puru­ra­to­jen jynssäämisen vas­tako­h­ta. 

Mitä haas­tavampi maas­to, sen hauskem­paa.

Polku­juok­sub­u­u­mi sai alkun­sa noin 12 vuot­ta sit­ten Christo­pher McDougallin Born to Run -kir­jan myötä. Kir­ja on min­i­mal­is­min ja pal­jas­jalka­juok­sun ylistys. McDougall puhuu yksinker­taisu­u­den ja asketismin puoles­ta. Hän väit­tää ihmisen omaa­van läh­es rajat­to­mia, usein käyt­tämät­tömiä, voimavaro­ja. 

McDougall kir­joit­taa, että ihmiske­ho on luo­tu juok­se­maan.

“Polkujuoksu yhdistyy usein ekologiseen elämäntapaan ja syvään luonnon kunnioittamiseen. Tavoitteena on olla jättämättä luontoon muita kuin kengänjälkiä.”

Där vägen tar slut

Traillöpning betyder att löpa i naturen. Det är den enklaste definitionen. Det handlar om att ta in naturen, landskapet där man löper medan resultat och tider är oviktiga. 

Trail­löp­n­ing är mot­sat­sen till monot­on löp­n­ing på asfalt eller spån­bana. Trail är stiglöp­n­ing, omväx­lande och roligt – ju tuf­fare ter­räng, desto roli­gare.

Då man löper trail vill man upp­täc­ka vack­ra platser till fots. Man har fri­heten att uppl­e­va naturen på egen hand – och utmana naturen på dess egna vil­lkor. Lovisa med sitt fina nätverk av sti­gar är ett par­adis för trail­löp­n­ing. Lovisaåsen i stadens hjär­ta göm­mer under­bara småsti­gar för den som vill löpa upp och ner för bran­ter­na. 

Trail­löp­n­ing är pop. Det ord­nas kurs­er och trail­lö­parskolor, guidade trail­löp­n­ingsäven­tyr i alper­na. Det är fritt fram, förstås. Men främst hand­lar trail­löp­n­ing om fri­het – om att hit­ta till­ba­ka till naturen. Man knyter sko­r­na och beger sig ut – det finns inget enklare sätt. Mest hand­lar det om även­tyr för egen maskin, om att upp­täc­ka och återup­p­täc­ka sin egen natur. Man behöver ingen skol­ning.

Minimalism

Trail­boomen bör­jade med Christo­pher McDougals bok ”Born to run” som utkom för 12 år sedan. Boken är en hyll­ning till min­i­mal­ism och bar­fo­talöp­n­ing, ett enkelt och asketiskt liv och män­niskans näs­tan obe­grän­sade inneboende kapacitet. McDougals idé är att män­niskans kropp är ska­pad för att löpa.

Att löpa trail ska inte vara svårt. Ide­alet är ett enkelt indi­an­liv i lät­ta löp­skor och shorts, en vat­ten­flas­ka instuck­en i short­sen, två-tre energigel i bak­fick­an, en vin­dtät jac­ka. Sko­r­na kan gär­na ha lite bät­tre grepp än klas­siska mara­ton­tossor – mjukare gum­mi, aggres­si­vare mön­ster. Men man klarar sig bra med det man har.

Trail­löp­nin­gen erb­jud­er en form av asketism som man ofta sak­nar i varda­gen. Poän­gen är att bege sig ut på skogssti­gar­na, låta benen och lun­gor­na arbe­ta, löpa tills tankar­na tar slut och man för en stund blir som ett av sko­gens djur. Obser­va­tion­er av andra djur, som älg och räv, räk­nas som ett plus.

Komfortzonen

Trail­par­adis­et är små vin­d­lande sti­gar i kuper­ad ter­räng. Det hand­lar om att ta in plat­sen, land­skapet där man löper.

Man kan stan­na på en bergsknalle bland de isti­da fly­t­tblock­en i de öst­nyländ­s­ka skog­a­r­na och se solen gå upp över havet. Det hän­der att man kan se en örn kret­sa på den ljus­rö­da himlen.

Ter­rän­gen vari­er­ar hela tiden – man löper över ste­nar, lera, gräs och snö, hop­par över bäckar, sick­sackar mel­lan träd. Man par­erar ste­nar och röt­ter, steget blir snabbt, lätt och dansande, hän­der­na rör sig fågel­likt för att hål­la krop­pen i bal­ans. Utförslöp­n­ing kräver full­ständig kon­cen­tra­tion och upp­märk­samhet – ett per­fekt sätt att töm­ma huvudet och läm­na stressen bakom sig. Vid insjöar kan man stan­na för att sim­ma.

Resul­tat och tider är ovik­ti­ga. Trail­löp­n­ing hand­lar om att lyssna på sin kropp, löpa i egen takt, hit­ta sin kom­fort­zon – och sin gräns och över­skri­da den. Dis­tanser­na vari­er­ar från några kilo­me­ter till extrema ultra­ma­ra­tondis­tanser.

Det skö­na är att hit­ta en takt man kän­ner att man kan hål­la för evigt. Det finns förstås ingen sådan takt, men då löp­nin­gen känns bra kan det kän­nas så – att man kunde hål­la på hela dagen och genom nat­ten.

Bortom gränsen

Trail­löp­n­ing är en fysisk och men­tal utman­ing – då trail­löp­n­ing är som bäst övervin­ner man stun­der av svaghet och kraftlöshet – man löper igenom mörkret och kom­mer ut på andra sidan i något slags per­son­lig gryn­ing. 

Mål­sät­tnin­gen för mån­ga trail­lö­pare är att avver­ka sträck­or i vack­ra land­skap som det skulle ta flera dagar att van­dra. Det blir inte alltid värre, är ett bra mantra, som lanser­ades av trail­pi­onjären Anton Krupic­ka, en av min­i­mal­isthjäl­tar­na i boken Born to run.

Trail­löp­nin­gen före­nas ofta med en ekol­o­gisk livshåll­ning – en djup upp­skat­tning och respekt för naturen – en strä­van att inte läm­na andra spår än skoavtryck i ler­an.    

“It never always gets worse.”

Text Bosse Hell­sten Bild Arto Wiikari