Ihmiset

Abbaa jäätelö­kioskilla

23.11.2017
Mia Hafrénilla on vapaa-ajan koti Loviisassa

Mia Hafrén laulaa suosi­tus­sa Fork a cap­pel­la -yhty­eessä. Vapaa-ajat hän viet­tää lomakodis­saan Lovi­isas­sa. Ja tietenkin joulut.

 

Lovi­isalais­lähtöisel­lä näyt­telijä-laula­jal­la Mia Hafrénil­la on kau­nis vapaa-ajan koti Lovi­isas­sa. Van­ha raken­nus sijait­see upeas­sa miljöössä. Sen on raken­nut­tanut Mian isoäidin isoäidin sisko. Ikkunoista pus­kee luon­to sisään, ja meren läheisyy­denkin voi ais­tia.

Ja nuo van­hat tam­met, korkeat koivut ja män­nyt! Nyt jo syksyn rapis­ta­mat lupi­init. Näyt­tää siltä, että luon­to saa rauhas­sa elää omaa elämään­sä his­to­ri­al­lises­sa pihapi­iris­sä valmis­tautuen tal­ven pakkasi­in.

– Juu, rauhas­sa saa olla. En tosi­aan ole jak­sanut leika­ta nur­mikkoakaan talvea varten. Kir­sikoi­ta tuli tänä vuon­na paljon, mut­ta annoin suo­si­ol­la lin­tu­jen syödä ne, Mia nau­rah­taa.

Free­lancer-laula­jal­la on ollut kiiret­tä. Mut­ta ei sen­tään niin hek­tistä kuin muu­ta­ma vuosi sit­ten, kun Mia valmis­tau­tui laulukeikko­jen ohel­la Mam­ma Mia -musikaali­in päärooli­in. Sil­loin, jos koskaan, hän tarvit­si oman Lovi­isan-talon­sa rauhaa.

– Tämä on min­ulle tärkeä paik­ka. Tei­ni-ikäi­nen tyt­tärenikin suos­tuu tule­maan kanssani tänne, Mia hymy­ilee.

Talos­sa val­lit­see pelk­istet­ty rauha. Van­hat hirret ja kak­lu­u­nit tuo­vat majes­teetil­lista tun­nel­maa huoneisi­in.

Mia on selvästikin min­i­mal­isti­nen sis­us­ta­ja. Seinät ovat sinäl­lään kau­ni­it, niille ei ole ripustet­tu koris­tei­ta eikä juuri taulu­jakaan. Mis­sään ei tik­itä kel­lo, eivätkä muutkaan äänet häir­itse hil­jaisu­ut­ta.

Laulamisen lisäk­si Mian instru­ment­ti on piano. Sitä hän ei ole tuonut tänne.

– Tämä talo on vapaa instru­menteista. Pidän hil­jaisu­ud­es­ta, vaik­ka elänkin musi­ik­ista.

Ei hän aina tääl­lä yksin ole hil­jaisu­u­den keskel­lä. Isoon taloon mah­tuu ystäviä ja suku­laisia. Syksyl­lä vietet­ti­in rapu­juh­lia. Ja nyt Mia odot­taa jo joulua.

– Vietämme joulun tääl­lä. Talvel­lakin talo lämpiää nopeasti neljän kak­lu­unin ansios­ta.

 

Abbaa jäätelökioskil­la

Mia viet­ti lap­suuten­sa Lovi­isas­sa. Hänel­lä on mon­ta hauskaa muis­toa koulu­a­joil­ta. Myös yksi kesä­työpesti on jäänyt eri­tyis­es­ti mieleen.

Oli sateinen kesä, ja Mia oli ystävän­sä kanssa myymässä jäätelöä torin laidal­la kioskissa. Kylmän sään takia jäätelö ei oikein men­nyt kau­pak­si, ja tytöt viihdyt­tivät itseään kuun­tele­mal­la ja laula­mal­la Abbaa. Ei Mia sil­loin voin­ut tietää tule­vansa ammat­ti­laula­jak­si ja pää­tyvän­sä vieläpä Mam­ma Mian päärooli­in.

– Lauloimme yhdessä Abbaa mankan säestämänä. Jäätelökiskalla käyn edelleen aina kesäisin. Se kuu­luu per­in­teisi­in.

Mia laulaa suosi­tus­sa FORK-lauluy­hty­eessä. A cap­pel­lana esi­in­tyväl­lä FORKil­la on paljon keikko­ja myös ulko­mail­la. FORKia kuul­ti­in syksyl­lä Ran­skas­sa, Sak­sas­sa, Kreikas­sa ja Sveit­sis­sä. Alek­san­terin teat­teris­sa on pyörinyt Rev­o­lu­tion-show, joka jatkuu ensi vuon­nakin. Mia naut­tii työstään laula­jana ja esi­in­tyjänä.

– Meil­lä on hyvä yhteishen­ki FORKissa. Viihdymme yhdessä.

Viime kesänä FORK oli neljä viikkoa esi­in­tymässä Etelä-Ran­skas­sa Avi­gnon­is­sa. Yhty­eel­lä oli kuusi täyspitkää keikkaa viikos­sa ja lisäk­si lyhy­itä kat­ue­si­tyk­siä. Kuumakin oli, sil­lä läm­pöti­la kohosi jopa yli 35 asteen. Myös kun­to kohosi inten­si­ivis­ten esi­tys­ten ansios­ta. Yhty­een jäsenet asui­v­at yhdessä isos­sa talos­sa, ja välil­lä per­heitäkin vieraili.

– Onnek­si meil­lä on niin hyvä hen­ki. Iltaisin emme jääneet kaupungille oluelle, vaan suun­tasimme majapaikkaamme uima-altaalle ja viet­tämään yhdessä iltaa. Keikkakesä oli kaikki­aan raskas, mut­ta samal­la ihana.

Silti joskus on pakko sanoa ei. Moni voi kauhis­tel­la sitä, että yhtye kieltäy­tyy työ­tar­jouk­ses­ta. Eihän sel­l­aiseen voi kel­lään olla varaa! Miakin työsken­telee free­lance­ri­na, mut­ta ymmärtää silti oman jak­samisen­sa rajat. Mam­ma mia -esi­tys­ten jäl­keen hän oli vuo­den ver­ran väsynyt.

– Emme ota riskiä, että joku meistä ei yhtäkkiä jak­sakaan. Per­he-elämäkin voi kär­siä liias­ta keikkailus­ta, Mia toteaa.

FORKia johde­taan kuten mitä tahansa fir­maa. Lomat lyödään lukkoon ajois­sa, ja sään­nöl­li­sis­sä palavereis­sa tehdään viikko­su­un­nitel­mat parik­si viikok­si eteen­päin.

– Jokaisel­la jäsenel­lä on oma osaamisalueen­sa ja vahvuuten­sa. Sik­si hom­ma toimii hyvin. Uusi, iso show on suun­nit­teil­la.

 

Uusia haastei­ta

Vaik­ka musi­ik­ki pitää kiireisenä, Mia päät­ti alku­vuodes­ta toteut­taa yhden haaveis­taan. Hän aloit­ti puolisen vuot­ta sit­ten ratkaisukeskeisen lyhyt­ter­api­an opin­not Helsin­gin psykoter­api­ain­sti­tuutis­sa.

– Tun­sin, että käytin liian vähän aivo­jani. Halusin oppia uut­ta ja laa­jen­taa osaamis­tani. Aikuise­na opiskelu on ihan eri taval­la motivoivaa kuin nuorem­pana. Opiskelu on ihanaa ja innos­tavaa, Mia sanoo.

Aja­tus kier­tyy samas­sa aikoi­hin, jol­loin Mia opiske­li teat­teriko­rkeak­oulus­sa. Mon­et tun­netut näyt­telijät ovat ker­toneet, että opiskelu on henkises­ti ja fyy­sis­es­ti erit­täin vaa­ti­vaa. Miakin toteaa, että teat­terik­oulus­sa itse­tun­to oli välil­lä rom­ah­taa. Demoniksi kut­sut­tu pro­fes­sori pisti opiske­li­jat koville. Lois­ta­va teat­teri-ihmi­nen ei vält­tämät­tä ollut hyvä ped­a­go­gi.

– Kyl­lä me kaik­ki välil­lä itkimme. Itsekin ajat­telin usein, etten enää koskaan mene koul­ulle. Kuitenkin menin, eikä noista ajoista jäänyt trau­mo­ja. Olen esi­in­tyjä, enkä mik­sikään siitä muu­tu.

Mian gradu ”Mitä halu­an, mitä teen?” liip­pasi hyvin läheltä aihet­ta, jota hän nyt opiskelee. Lyhyt­ter­api­as­sa asi­akas käy ter­apeutin vas­taan­otol­la kolmes­ta kymme­neen ker­taa. Ter­api­as­sa keski­tytään ongelmien ratkaisemiseen.

– Men­nyt käy­dään läpi, mut­ta sit­ten siir­ry­tään ratkaisukeskeiseen pohd­in­taan. Ensin pitää tietää, mitä halu­aa. Sit­ten voi alkaa toimia niin, että tavoite toteu­tuu. Taval­laan näyt­telijänkin pitää toimia niin, että tiet­ty tunne välit­tyy yleisölle. Se tapah­tuu tekemäl­lä, ei pelkästään ajat­tele­mal­la. Kyl­lähän ihmiset osoit­ta­vat rakkaut­takin teoil­la.

– Työ­paikko­jen ja yhteisö­jen kesku­udessa puhutaan hel­posti ongelmista, mut­ta uno­hde­taan etsiä ratkaisua. Ongelmis­ta­han kaik­ki osaa­vat yleen­sä sanoa jotain, ja sik­si niihin jäädään kiin­ni.

Vaik­ka Mian opin­not ovat vas­ta alus­sa, opiskelu­un on jo kuu­lunut asi­akkaiden kohtaamista.

– On todel­la palk­it­se­vaa, kun asi­akas sanoo lähtiessään oival­ta­ne­en­sa jotain uut­ta.

Mial­la itsel­lään on tavoit­tei­ta muual­lakin kuin työn ja opiskelun sar­al­la. Laula­jan työ vaatii hyvää kun­toa, ja sik­si hän käy mielel­lään juok­su­lenkeil­lä myös Lovi­isas­sa. Tavoit­teena on alit­taa nuore­na juos­tu ennä­ty­sai­ka 800 metril­lä.

– Se voi olla vaikeaa. En ole kovin nopea, ennem­minkin sitkeä. Silti rakas­tan juuri tuo­ta matkaa. Tavoit­teeni on juos­ta 800 metriä kahdessa min­uutis­sa ja kolmes­sakymme­nessä sekun­nis­sa. No, nyt se on sit­ten san­ot­tu julkises­ti, Mia nau­rah­taa. 

 

Mia Hafrén, paras­ta Lovi­isas­sa

  • Kir­jas­to
  • Kirp­putorit
  • Palve­lut yleen­sä. Mielestäni Lovi­isas­sa on tar­jol­la kat­tavasti palvelui­ta.
  • Rav­in­to­lat. Deger­by Gille on vielä kokeilemat­ta, mut­ta kiin­nos­taa kovasti.
  • Kahvi­lat. Kaik­ki ovat oma­l­la taval­laan hyviä.
  • Per­na­jan luon­to. Käyn mielel­läni uimas­sa Back­sten­stran­dis­sa.
  • Jäätelökios­ki. Kesän tra­di­tio.
  • Kau­pat. Ostan mah­dol­lisim­man paljon tarvit­semis­tani hyödykkeistä Lovi­isas­ta. Viiniä, vaat­tei­ta, polkupyörän, kengät, meik­it ja auton.
  • Ihmis­ten ystäväl­lisyys ja ter­ve­htimiskult­tuuri.
  • Lovi­isalaiset ystävät ja tutut.

 

MiaHafren_3

 

Abba vid glass­kiosken

 

Mia Hafrén sjunger i den pop­ulära a cap­pel­la-grup­pen FORK. Dessu­tom har hon inlett studi­er i lös­ningsin­rik­tad kort­ter­api i Hels­ing­fors. Friti­den spender­ar hon i sitt fritid­shus i Lovisa. Likaså jul­hel­gen.

 

Skåde­spelaren och sånger­skan Mia Hafrén, som har röt­ter­na i Lovisa, har ett vack­ert fritid­shus i Lovisa. Den gam­la byg­gnaden lig­ger i en fan­tastisk miljö. Den har en gång i tiden byg­gts av en sys­ter till Mias mor­mors mor­mor. Naturen tränger sig in genom fön­stren, och man kan förn­im­ma närheten till havet. Och de där gam­la ekar­na, höga björkar­na och tal­lar­na! Lupin­er som viss­nat då hösten kom. Det ser ut som om naturen i lugn och ro får leva sitt eget liv på den his­toriska går­den och för­bere­da sig för vin­terns frost.

– Ja, ifred får man vara. Jag har ändå ännu inte orkat klip­pa gräs­mat­tan inför vin­tern. Den har vux­it sig rätt hög. Vi fick mån­ga körs­bär i år, men jag lät med gläd­je fåglar­na äta dem, säger Mia med ett skratt då hon kas­tar en blick ut genom vardagsrum­mets fön­ster.

Frilanssånger­skan har haft bråt­tom. Men ändå inte lika bråt­tom som för några år sedan då Mia för­bered­de sig för huvu­drollen i musikalen Mam­ma Mia sam­tidigt som hon hade sån­gup­p­trä­dan­den vid sidan om. Då om någon­sin behövde hon det lugn som finns i huset i Lovisa.

– Det här är en vik­tig plats för mig. Min tonårs­dot­ter går ock­så fort­farande med på att kom­ma hit med mig, säger Mia och ler.

Huset prä­glas av en enkel frid. De gam­la stockar­na och kakel­ug­nar­na ska­par en majestätisk stämn­ing i rum­men. Mia är klart en per­son som gillar min­i­mal­is­tisk inred­ning. Väg­gar­na är vack­ra i sig, inga pryd­nad­er och knappt några tavlor har hängts upp. Ingen­stans tickar en kloc­ka och inga andra ljud stör heller tyst­naden. Utöver sån­gen är pian­ot ett instru­ment för Mia. Men ett sådant har hon inte i huset.

– Det här huset är fritt från instru­ment. Jag tyck­er om tyst­naden, fastän jag lever av musik.

Hon är inte alltid ensam mitt i tyst­naden i huset. Här får mån­ga vän­ner och släk­tin­gar plats. På hösten firar man kräft­ski­va, och nu vän­tar Mia redan på julen.

– Vi firar jul här. Även på vin­tern blir det snabbt varmt i huset tack vare de fyra kakel­ug­nar­na.

 

Abba vid glasskiosken

Mia till­bringade barn­domen i Lovisa. Hon har mån­ga roli­ga min­nen från skolti­den. Ock­så ett som­mar­jobb har fast­nat extra bra i min­net. Det var en reg­nig som­mar och Mia sålde glass med sina vän­ner i kiosken vid torghör­net. Efter­som det var så kallt sålde de inte mån­ga glas­sar utan under­höll istäl­let sig själ­va genom att lyssna på och sjun­ga med i Abbas låtar. Då hade Mia inte en aning om att hon skulle bli proff­ssånger­s­ka och dessu­tom får huvu­drollen i musikalen Mam­ma Mia.

– Vi sjöng Abba till­sam­mans ack­om­pan­jer­ade av en band­spelare. Jag besök­er fort­farande glasskiosken om som­rar­na, det hör till tra­di­tion­er­na.

Mia sjunger i den pop­ulära grup­pen FORK. FORK upp­träder a cap­pel­la och har även mån­ga gigs utom­lands. Grup­pen har upp­trätt i Frankrike, Tysk­land, Grekland och i Schweiz. På Alexan­der­steatern har showen Rev­o­lu­tion visats länge och den fort­sät­ter näs­ta år. Mia njuter av sitt jobb som sånger­s­ka och artist.

– Vi har en bra gemen­skap i FORK, vi trivs till­sam­mans, säger hon.

För­ra som­maren upp­trädde FORK fyra veck­or i Avi­gnon i södra Frankrike. Grup­pen hade sex upp­trä­dan­den av full längd i veck­an och utöver det även kor­ta gatu­up­p­trä­dan­den. Det var väldigt varmt, ibland upp till plus 35 grad­er. Mia säger att kon­di­tio­nen för­bät­trades tack vare de inten­si­va föreställ­ningar­na. Grup­pens medlem­mar bodde till­sam­mans i ett stort hus, ibland fick de besök av sina famil­jer.

– Lyck­lig­tivs har vi så fin sam­man­håll­ning. Om kväl­lar­na stan­nade vi inte ute på stan för att dric­ka öl utan vi åkte till vår inkvar­ter­ingsplats och till­bringade tid till­sam­mans vid poolen. Som­maren med alla föreställ­ningar var tung men sam­tidigt ock­så under­bar.

FORK leds som vilket före­tag som helst. Semes­trar slås fast i tid och under regel­bund­na möten slår grup­pen fast ett schema för ett par veck­or framöver.

– Var­je medlem har sitt eget kom­pe­ten­som­råde och sina styrkor. Där­för funger­ar det. Vi håller på att plan­era en ny stor show.

 

Nya utmaningar

Även om det är musiken som gör att Mia ofta har bråt­tom beslöt hon i bör­jan av året att förverk­li­ga en av sina dröm­mar.  För ett halvår sedan inled­de hon studi­er i lös­ningsin­rik­tad kort­ter­api vid psykoter­api­in­sti­tutet i Hels­ing­fors.

– Jag kände att jag använde min hjär­na för lite. Jag vill lära mig något nytt och utvidga mitt kun­nande. Att stud­era som vux­en motiver­ar mig på ett annat sätt än då jag var ung. Att stud­era är under­bart och inspirerande.

Tankar­na går till de tider då Mia stud­er­ade vid teater­högskolan. Mån­ga kän­da skåde­spelare har berät­tat att studier­na där var väldigt krä­vande, såväl fysiskt som men­talt. Mia kon­stat­er­ar ock­så att självkänslan ibland höll på att knäckas i teater­skolan.

Mias grad­uar­bete ”Vad vill jag, vad gör jag?” lig­ger nära de ämnen hon i dag stud­er­ar. I kort­ter­apin går kun­den till ter­apeutens mot­tagn­ing allt mel­lan tre och tio gånger. I ter­apin kon­cen­tr­erar man sig på att lösa prob­le­men, man ältar inte det för­flut­na.

– Vi går igenom det som har hänt, men efter det för­fly­t­tar vi oss till lös­ningsin­rik­tade diskus­sion­er. Först måste man veta vad man vill. Efter det kan man bör­ja agera så att målet upp­nås. På sätt och vis måste ock­så skåde­spelaren fungera så för att få en känsla förmed­lad till pub­liken. Det sker genom ageran­det, inte enbart genom tanken. Män­niskor vis­ar ju ock­så kär­lek genom att agera.

Hon säger att man ofta på arbet­splatser och i oli­ka andra gemen­skaper har lätt för att tala om prob­lem, men man glöm­mer att hit­ta lös­ningar på dem. Om prob­le­men kan alla i allmän­het säga någonting, och där­för fast­nar vi i dem.

Även om Mia ännu är i bör­jan av sina studi­er har hon redan träf­fat klien­ter.

– Det känns verk­li­gen som en belön­ing då klien­ten läm­nar mitt rum och inser att hon eller hon har lärt sig något nytt.

Mia har själv satt upp mål för sig på andra håll än enbart inom job­bet och studier­na. Att sjun­ga och upp­trä­da kräver god kon­di­tion och där­för löp­trä­nar hon gär­na i Lovisa. Ett mål är att kom­ma under den reko­rdtid hon löpte 800 meter på som ung.

– Det kan vara svårt. Jag är inte särskilt snabb, snarare är jag seg. Ändå älskar jag just den där sträck­an. Mitt mål är att löpa 800 meter på två minut­er och tret­tio sekun­der. Nå, nu har jag då sagt det offentligt ock­så, säger Mia med ett skratt.   

 
 

Mia Hafrén, det bäs­ta med Lovisa

  • Bib­lioteket
  • Lopp­torgs­mark­nader­na
  • Ser­vi­cen över­lag. Jag anser att det finns ett till­räck­ligt utbud av ser­vice i Lovisa.
  • Restau­ranger­na. Jag har ännu inte tes­tat Deger­by Gille, men intresse finns.
  • Kafe­te­ri­or­na. Alla är bra på sitt sätt.
  • Naturen i Pernå. Jag sim­mar gär­na vid Back­stensstrand.
  • Glasskiosken. Hör som­mar­tra­di­tion­er­na till.
  • Affär­erna. Jag köper så myck­et som möjligt av det jag behöver i Lovisa. Vin, kläder, en cykel, skor, make­u­par­itk­lar och bil.
  • Att män­niskor är vän­li­ga och kul­turen att häl­sa på varan­dra.
  • Mina vän­ner och bekan­ta i Lovisa.

 
 
Tek­sti Rei­ja Kokko­la Kuvat Kale­vi Ketolu­o­to Över­sät­tning Cari­ta Lil­jen­dahl

1
Pikkukaupunki