Kulttuuri

Med gemenskap som gage – teater på talko

9.6.2016
Med gemenskap som gage – teater på talko

År 1974 del­tog Kim Sven­skberg för förs­ta gån­gen i skåde­spelargänget på Lurens som­marteater. Pjäsen hette Revi­sorn och Sven­skberg var såld. Med undan­tag för några säsongers från­varo har han var­it inblandad i Luren­spro­duk­tio­nen på ett eller annat sätt sedan dess, sedan 1999 bland annat som ord­förande för Östra Nylands Ung­doms­för­bund som har hand om som­marteatern. Någon ersät­tning får han inte.

År 2016, en solig söndags­för­mid­dag på vårv­in­tern. Utan­för Lurens ser det öde och tomt ut men inne i stu­gan är det mysigt och kaf­fet är hett, snart ström­mar de ivri­ga delt­a­gar­na in genom dör­ren. De ska ska­pa Djun­gel­bo­kens även­tyr och övningar­na slukar en stor del av friti­den redan på vin­tern. Någon ersät­tning får de inte.

Lurens är ensam om det­ta fenomen i södra Fin­land. Såväl amatör­er som pro­fes­sionel­la skåde­spelare samt alla som job­bar bakom kulis­ser­na gör allti­hop på talko.

– Det finns några ensta­ka upp­sät­tningar i sven­sk­fin­land som funger­ar på talkokrafter, men inte här omkring. Vi är sten­hår­da på den punk­ten, alla som deltar är lika vär­da, och det har lik­som var­it belön­ing i sig självt, förk­larar Sven­skberg.

 

Gemen­skap och färdighet som belön­ing

En hand­full av pro­duk­tion­steamet får betalt för sina insatser. De är pro­fes­sionel­la yrkesmän­niskor, helst lokala sådana, som hand­plockas av ÖNUF:s styrelse inför var­je säsong. Årets heta namn finns inforu­tan.

– Efter­som vi sät­ter rib­ban högre och högre för var­je år är det proffs som behövs. Skåde­spelar­na ska få möj­ligheten att utveck­la sig själ­va så myck­et de kan och de är vär­da yrkeskun­nig han­dled­ning.

Deltar man i pjäsen får man allt­så gratis utveck­ling inom bland annat scenkon­st, musik, dans och dra­matur­gi. Men på Lurens hand­lar det om så myck­et mer än det ändå. Den gemen­skap som delt­a­gar­na har upplevt under åren, som gör att de kom­mer till­ba­ka och sat­sar all sin fritid och ener­gi på teatern år efter år och i gen­er­a­tion efter gen­er­a­tion, är Lurens kär­na. Lurens andan är något allde­les unikt.

 

Alla med på lika vil­lkor

– Alla får vara med och alla accepteras, här mob­bar ingen någon, säger Kim Sven­skbergs son Chris­t­ian. Vi är en familj, vi har en unik gemen­skap och vi trivs till­sam­mans. Det är nog därifrån talkoan­dan kom­mer, man får minst lika myck­et som man ger i den här miljön.

Chris­t­ian har med­verkat i teatern i 15 år och det kom­mer han att fort­sät­ta göra.

– Det finns inte någon ”inre krets” här, det har fun­nits en sådan någon gång men den har försvun­nit. Och vi har gjort ett konkret beslut att sådant helt enkelt inte får förekom­ma. På Lurens är alla lika värde­ful­la, säger Kim Sven­skberg.

I år står 43 skåde­spelare på sce­nen och minst lika mån­ga job­bar bakom kulis­ser­na med allt från teknik och park­er­ing till hantverk och server­ing. Enligt Sven­skbergs uträkningar sat­sar enbart skåde­spelar­na hela 12 000 tim­mar friv­il­li­gar­bete på pro­duk­tio­nen var­je år!

 

En sak för hela famil­jen

Gemen­skapen vid Lurens är berömd i trak­ten. De leg­en­dariska fes­ter­na förekom­mer inte nuför­tiden, varda­gen kom­mer emot och jobb och familj kräver sitt i dag.

– Fram till 1980-talet var 80 till 90 pro­cent av Lurens besät­tning lant­brukare. De hade en bät­tre möj­lighet att sät­ta sina egna tider, medan det i dag är van­li­gast att man är bun­den till fas­ta arbet­stider, säger Kim Sven­skberg.

En lös­ning på det­ta är att hela famil­jen deltar, för att på så sätt få mer tid till­sam­mans. På Lurens finns det en roll för alla som vill stå på sce­nen och även i andra uppgifter för den som inte vill vara i ram­pljuset — alla är välkom­na med i den sto­ra famil­jen. Några prob­lem med att fyl­la friti­den har delt­a­gar­na knap­past.

– Vi tyck­er om att vara till­sam­mans! Det hän­der förstås ibland att man inte kom­mer sig ända hem på kvällen, man sover här, skrat­tar Chris­t­ian.

 

ÅRETS PJÄS
Djun­gel­bo­ken, regis­ser­ad av Oskar Silén.

Den nyskriv­na musiken är kom­pon­er­ad av Markus Fagerudd.

Tina Kar­vo­nen planer­ar dräk­ter­na och Mats Tuomi­nen står för scenografin.

Kore­ograf är Susan­na Karvi­nen, Mirella Pen­dolin-Katz ans­varar för sång­ped­a­gogiken.

Pre­miär för Djun­gel­bo­ken vankas freda­gen den 1 juli.

Bil­jet­ter och för­frågningar: ÖNUF (019) 532 412.

Mer info hit­tar du på www.lurens.fi

Lurens som­marteater grun­dades 1958.

 

Text: Anna Malin  Bild: Mats Tuomi­nen

0